icke hörer till materialierne för karte-tillverkning, ha
ville erkänna denna flaska för sin tillhörighet, hels
det svårligen kan antagas, att Meurling skulle hafy
tillfört Husberg pjeser, som för fabrikationen varit 0O
nyttiga, enär, enligt hvad redan är ådagalagdt, de
åtminstone är tvifvelaktigt om han haft utrymme fö
de nyttiga. Men Husberg vidblef att flaskan ej till
hörer honom och aldrig varit af honom sedd, förr ä:
hans skrifbords-låda å landskansliet öppnades.
Denna Husbergs förklaring gaf domstolen anlednin:
att, emot herr apothekaren Apiariis antagande, för
moda att fernissa, på något för domstolen ännu 0
kändt sätt, är erforderlig för kartefabrikationen. Oc
då Husberg erinrades om det besynnerliga samman
träffande af omständigheter, att i hans skrifoord för
varas, jemte stämplar för falska kartors tillverknin:
samt pappersblad, hvarå dessa stämplar äro använda
en flaska med fernissa, hvaraf han 4829, enligt si
skrifvelse till Johannes Nilsson, synes hafva haft beho!
för att fullkomna ett företag, hvilket, då annan för
klaringsgrund ej deråt kunnat lemnas, tilläfventyr
angått tillverkning af stämpladt papper, så lemnad
Husberg härå endast undvikande svar, under uppre
pande att hvarken stämplarne elier flaskan tillhört ho
nom, samt att han på intet sätt kan förklara menin
gen i brefyct, hvilket dock aldeles icke angått förän
dring eller efteraoning af stämpladt papper.
Tillförordnade åklagaren anmälte, att tvenne a
Johannes Nilssons barn, sonen Nils Gustaf och doit
ren Lovisa varit under ransakningen tillstädes; oci
som anledningar skola äga rum, att begge bidragit til
kartors föryttrande, samt dessutom blifvit berättadt
att samma natt som Johannes Nilsson häktades, buc
afgått från Ting:ryd till Johannes Nilssons gifta sor
Jon Johannesson i Säfsjömåla af Urshult socken, er
mil från Tingsryd, och vidare till flera ställen inom
Blekinge, der Johannes Nilsson förmodas hafva hafi
upplag af stämpladt papper, så anhöll herr häradshöt
dingen, att Nils Gustaf och Lovisa måtte, rörande
dessa omständigheter, varda hörde.
Med bifall härtill företog rätten det begärda för-
böret, hvarförinnan dock Johannes Nilsson fick af-
träda.
Nils Gustaf Johannesson, som är 22 år gammal
och för fyra år sedan genom bergsprängning förlorat
sin syn, sade sig sakna all kännedom om fadrens an-
gelägenheter och huruvida några budskickningar ägt
rum.
Lovisa Johannesdotter är 29 år gammal och lef-
ver ogift i föräldrarnes hus. Hon har icke deltagit i
utprångling af stämpladt papper och saknar all känne-
dom huruvida fadren med sådan handel befattat sig.
Då fadren häktades, befann sig Lovisa hos sin broder
Jon i Säfsjömåla och der emottog hon och brodren af
föräldrarnes dräng Johan, som af modren blifvit af-
sänd, underrättelse att fadren var häktad, men brot-
tets beskaifenhet visste ej drängen att uppgifva. På-
följde dagen celler d. 46, reste Lovisa till Tingsryd
för att få närmare besked om förhållandet, och åter-
vände till sin bror, som var sjuk, dagen derefter.
Hvarken före Lovisas afresa från Säfsjömåla celler efter
återkomsten dit, hade något bud blifvit affärdadt till
Blekinge eller annat håll. Säfsjömåla är ett enstaka
bkemman och erhölls af brodren såsom hemgift med
sin hustru.
På framställning af tillförordnade åklagaren, huru-
vida ej Lovisa sistliden sommar blifvit skickad till
Hoby tingsställe, medgaf hon att så förbållit sig.
Hennes egentliga ärende skulle uträttas i Carlshamn,
der hon hade att aflemna en bränvinspanna, men hon
tillsades af fadren att under bortresan göra omvägen
till Hoby, för att derstädes aflemna ctt bref, hvilket
hon fann vara adresseradt till Trägårdh. Men om
det var till herr hofrättsrådet sjelf, eller någon af
hans söner, kunde hon ej erinra sig. Brefvet lemna-
de Lovisa i herr bofrättsrådets hus till någon af dess
husfolk och afreste genast, utan att afvakta svar, der-
om fadren ej tillsagt henne. På fråga om brefvets
storlek, tillkännagaf Lovisa, att det var jemförligt med
en å dombordet befintlig häftad almanacha, men myc-
ket tunnare än denna.
Johannes Nilsson infördes härefter och underrätta-
des derom, att hans barn icke ha!t vidare upplysning
att meddela, än om budskickningen till Hoby; dock
som Lovisa icke kunnat erinra sig till hvem det i
Hoby aflemnade brefvet var stäldt, så tillsades Johan-
nes Nilsson att upplysa denna omständighet. Han
förklarade i följd häraf, att brefvet innehöll rättegångs-
handlingar, som han afsände till herr hofrättsrådet
Trägårdh, men å hvilket bref dottren, ehuru hon
derom blifvit tillsagd, försummat att begära svar.
Brefyet var ej stort, ty dess innehåll utgjorde endast
omkring tre ark.
Bomstolen meddelade Johannes Nilsson i hvad
mån hans uppgifter rörande denna omständighet strid-
de mot dottrens; men att domstolen ej ville fortsätta
förhöret emellan fader och dotter, enär domstolens af-
sigt ej varit, att genom dottrens utsago erhålla an-
ledning till fadrens fällande.
Tillförordnade åklagaren anförde, att Johannes Nils-
son genom sitt erkännande af charte sigillate-handeln
med så väl vicchäradshöfdingen Bergqvist som bruks-
patronen Lagström, gifvit vid banden, att Johannes
Nilsson försålt vida större partier chartor, än dem
han, åren 4823 och 4858, af Christersson, samt de
tre sista åren af Husberg erhållit, hvadan det således
icke är tänkbart, att de chartor, Johannes Nilsson vid
häktandet innehade, erhållits af Christiersson, hvilket
Johannes Nilsson ej eller gittat förebära, då han inför
Konungens befallningshafvande blef derom hörd; och
anhöll derföre tillförordnade åklagaren, att Johannes
Nilsson måtte affordras ett mera bestämdt utlåtande i
letta hänseende.
Johannes Nilsson genmälte härå att han först ef-