vor, och icke i Amerikanska plogar för att vända si torfva. Slutligen tillgriper rec. den sista knallhatten fö sina kardinalskäl med att anföra Degeberg. Jag ha likväl icke lust att onödigtvis fälla ett omdöme öfve detta ställe; jag vill blott nämna, hvad rec. borde veta att Degeberg har 10,000 Rdr Bko i årligt statsansla och sina arbetare för intet (rättare-eleverna), sålede torde det icke vara så noga, huru försöken derstäde bära sin kostnad. Att bränna lera till gödning ä icke så nytt, som rec. tror; jag öfvervar ett dylik försök redan år 1816. Rec. klandrar, att jag nog mycket utförligt anför om bensvärtans egenskap såsom gödningsämne. Dett: kan till någon del vara sannt; men orsaken dertill ä den, att Hr Lundeqvist alldeles missledande utmåla den, och jag trodde mig skyldig att vederlägga ban missvisning. På samma sida rycker rec. ut emot mig med icke mindre än åkerbruksredskapen till vapen. De hä Alandrade orden i min bok lyda sålunda: Trädstoc ken eller årdret, är hufvudredskapen för den gamla uppodlade åkerjorden. Ått trädstocken eller årdre hittills varit och ännu är hufvudr.dskapet för der gamla åkerjordens beredning torde ingen kunna ne. ka; men jemför detta med sid. 449, der jag anörer Trädstocken eller årdret har från urminnes tider utgjort svenska jordbrukarens förnämsta verktyg, fö: åkerjordens beredning. Under de sednare ären har likväl plogen börjat vinna mera förtroende. Döm läsare, om jag sagt osanning. Således harjag och icke rec. skäl att ropa; Sådana satser måtte väl cj behöfva någon vidare utläggning., Orden i min bok att uppnämna, beskrifva och afrita en hop utländs ka åkerbruksredskaper, hvilka äro så dyra och så vidlyfliga, att de på intet sält passa för 0Oss, stegra ree. vrede, och derpå undrar jag minst, ty dessa ord syfta direkte på Hr Lundeqvist, ehuru ingen är nämnd och ingen skämd. Jag ansåg, och skall alltid anse, att han gått alldeles utom gränsen af det dugliga, då han i sin bok afritat de gamla utländska åkerbruksredskaper, som i många är haft sin plats i Landtbruksakademiens modellkammare, till och med dubbelharfvar, som icke äga mindre än 4 harfvar sammanlänkade etc. cte. Hvarje förståndig jordbrukare, som något känner sitt yrke, torde vid första ögonblicket finna, att de till största delen. enligt mina nyss citerade ord, äro så dyra och så vidlyftiga, att de,på intet sätt passa för OSs.n Förut har rec. klandrat mig, att jag varit för mycket utförlig; nu anklagar han mig i Edelsvårds tidskrift, sid. 41, att jag varit för litet utförlig om ängsvattning. Jag ansåg öfverflödigt, till och med oförsigtigt, att vidlyftigt afhandla detta ämne; ty då det nedskrefs, var Hr Nathhorsts son på statens bekostnad utskickad till Tyskland för att lära denna konst; således borde det blifva hans; skyldighet, att lemna allmänheten en afbandling. derom. Likväl utropar rec. med sin vanliga qvinliga förvåning: Hvad tycka deremot våra läsare om ett sådant sätt att uppmuntra ett af de allmänt erkända bästa ängsförbättringspmedel ?, (!!) På samma sida i Edelsvärds tidskrift ropar rec., att jag afskrifvit ur Lundeqvists bok nSkottska tegläggnings-method n. Om jag får lof att fråga, hvar har då han afskrifvit densamma? Månne det icke vore möjligt att finna samma källa, ur hvilken han druckit visheten? Jag ansåg för en skyldighet, att nämna denna method med de varningar och reseryationer, som jag fann nödiga. För öfrigt synes mig betänkt, att klaga öfver afskrifningar, då man tydligen icke har för afsigt att stöta en viss person, som tycks hafva valt till sitt yrke, att afskrifva andras böcker. Rec. förebrår mig, till råga på allt, att jag icke est utom Stockholms-trakten. Jag får likväl upplysa, tt han återigen råkat att begå ett groft misstagn. ag har åtminstone rest i Upland, Westmanland, Sölermanland, Östergöthland, Småland, Skåne, Dannark, Holstein, Mecklenburg, Hannover, etc. etc., ch det under min mognade ålder och under den tid, lå ännu icke Tysklands ekonomiska lustläger voro på nodet, med deras furstliga middagar, skålar, tal, etc. tc., hvilka säkert höra till rec:s höga kram ). Jag kunde säledes egna min uppmärksamhet åt jordens ultur ; men detta nämnes icke här säsom någon den ingaste förtjenst, beträffande Svenska landtbruket. sjelfva namnet säger ju, att detta bör riktas efter iverige, och det danska, tyska, o. s. v. efter dessa inder. i (Forts. följer.) ) Det största sqvadronage, detstörsta embalage, men varan — men varan — — tog maran! Sm H. Wergeland. JNDERSÖKNINGEN AL NDE TILLVERK