hade för afsigt att tillverka och genom Möller för-
sälja stämpladt papper, undandrog sig all medverkan
för uppfyllandet af Husbergs önskan, och vittnet kän-
de lika litet huruvida något försök å Husbergs sida i
detta afseende ägt rum, som hvilka anledningar Hus-
berg ägt att föredraga Möller till en sådan befatt-
nings bestridande. Då vittnet sedermera icke ens
ryktesvis förnummit något, som kunnat föranleda till
den misstanka, att Husberg verkställt sina, på förbe-
rörda sätt antydda, planer, så hade han småningom
förgätit hvad derom förut förekommit, men för något
kortare tid tillbaka än tvenne år, hade vittnet haft
anledning att erinra sig dessa tilldragelser, då, vid
samtal med Husberg, vittnet kommit att nämna, det
han ägt en större fordran hos Johannes Nilsson, men
funnit denne yara en trög betalare, enär vittnet en-
dast i smärre poster och med svårighet kunnat er-
hålla liqvid, Husberg instämt i detta omdöme, under
tillkännagifyande, att Johannes Nilsson var skyldig till
Husberg för stämpladt papper, samt uraktlät att gälda
beloppet, oansedt flere anmaningar skett. Vittnet
fann ej lämpligt göra förfrågningar om sättet huru
Husberg åtkommit stämpladt papper, men erinrande
sig det förflutna, fann han troligt att papperet ej på
tillbörligt sätt åtkommits.
,Vittnet har ansett sin förenämnda kännedom om.
Husbergs förehafvanden af så löslig beskaffenhet, att
han icke vågat derpå äfventyra en angifyelse.
På framställd fråga rörande det hos Johannes
Nilsson i chiffonierens lönnrum funna bref, föregaf
denne, efter skedd granskning af brefvet, att han icke
kan förklara dess innehåll, att han icke vet af hvem
det blifvit skrifvet och har icke emottagit eller i lönn-
rummet inlagt detsamma; dock förmådde ej Johan-
nes Nilsson föregifva, att brefvet blifvit af annan per-
son i hans chiffonier inlagdt, heldst endast han, hans
hustru och barn äga tillträde till denna.
Husberg, som tillsades att yttra sig öfver de med-
delanden till Löndahl, hvarom denne vittnat, förkla-
rade uppgifterna om Husbergs förmåga att förändra
stämpladt papper, äfvensom förslaget att låta anställa
Möller såsom karte sigillate försäljningsman hos herr
lagmannen Elfving, vara fullkomligt sanningslösa; men
hvad deremot angår den klagan han skall hafva fört
öfver Johannes Nilssons senfärdighet att; betala, så
torde detta tilläfventyrs hafva skett, ehuru Husberg i
sådan händelse är fullkomligt säker att fordringsbe-
loppet varit ganska obetydligt, emedan Husberg icke
haft många kartor till försäljning under sednare åren.
Vitnet Löndahl, hvars omdöme härom affordra-
des, trodde desto hellre att fordringen angått ett be-
tydligt belopp, som, i hänseende till samtalet i öfrigt,
vittnet skulle hafva förmodat att en ringare fordran
icke blifvit af Husberg nämnd.
Förhöret fortsattes med:
3:0 Ordningsmannen Olof Liljeqvist, som uppgatf
alldeles enahanda berättelse med Sandström.
4:0 Johan Magnusson, berättade äfven lika med
Sandström rörande visitationen i Thelestad, dock kun-
de detta vittne, som stod vid dörren till Husbergs
skrifrum under det att skrifbordet undersöktes, icke
bestämdt uppgifva, huruvida det stämplade papperet
och stämplarne dertill anträffades i samma eller sär-
skilta lådor.
Vittnena vidgingo sina berättelser, som till proto-
kollet dikterades, samt fordrade ersättning för sitt in-
ställelsebesyvär, Löndahl under tillkännagifvande att
han har 4 !, mil hit till staden.
Ordföranden upprepade utur vittnens berättelser
omständigheter, som synas göra Husbergs uppgi!t o-
sannolik, att Meurling skulle hafva i hans skrifbord
inlagt det stämplade papperet och de falska stämplar-
ne, af hvilka en, graverad i stål, jemte några andra
jernstycken, använda eller användbara till stämplar,
äga den tyngd. att man svårligen kan antaga, det de
i en silkesduk blifvit ditburne; och Husberg, finnande
riktigheten af denna åsigt, yttrade nu sin förmodan,
att Meurling burit stämplarne i fickorne till sin öf-
verrock, som han vid besöket ej aftog. Föröfrigt vid-
blef Husberg att så tillgått, som han förut uppgifvit
och hvilket, jemte de förmodade motiverna till Mcur-
lings åtgärd, han närmare skall hafva utvecklat i en
till rätten nu ingifven skrift. Så väl denna, som en
af Johannes Nilsson ingifyen, blefvo tills vidare för-
varade.
Johannes Nilsson anhöll att få erinra det han miss-
tagit sig i ufseende på tidens längd för kartmförsälj-
ningen till Bergqvist. Denna försäljning upphörde år
4838 och partierna hafva varit endast af obetydligt
belopp. Med obetydligt sade sig Johannes Nilsson
nu mena, att det för året uppgått till endast etthun-
drade riksdaler och understundom till blott femtio
riksdaler; men då han åter tillfrågades om storleken
af det parti han år 1826 af Christiersson bekommit
och hvilket han i början af undersökningen ej till
siffran kunnat bestämma, men angifvit såsom obetyd-
ligt, vidblef han nu, i likhet med den förklaring han
sednare afgifvit, att beloppet utgjort omkring fem
hundrade riksdaler banko, samt tillade, att kartorne
vore endast af större valörer.
Johannes Nilsson erinrades att icke destomindre
han synes hafva innehaft större parti stämpladt pap-
per, än han uppgifvit sig hafva åtkommit, och efter
någon liten besinning påminte han sig, att han dels
af sin svåger, förre nämndemannen Ola Håkansson i
Tranemåla af Asarums socken, för fyra eller fem år
sedan, köpt kartor för 450 Rdr samt dets af en o-
känd tingsskrifvare tillhandlat sig kartor af 5, 6 å 8
Rdrs valörer. Hvarföre Johannes Nilsson af andre
personer inköpt kartor, innan de blifvit använde,
hvilka han af Christiersson år 4838 bekommit och vid
visitation innehade, visste han ej att förklara på an-
nat sätt, än att tilläfventyrs Christierssons kartor för
sin höga valör ej varit användbara.
Klockan 7 på afionen afslöts sessionen för dagen
och ransakningens fortsättning uppsköts till morgon-
lagen, då de tilltalade, som imedlertid förvaras å
länshäktet, åter böra för rätten inställas. Afsades.
Den 3 December kl. 9 fi m.
fortsattes åter den från sistl. gårdag uppskjutae ran-
sakningen, rörande för tillverkning och utprängling
af falskt stämpladt papper tilltalade för detta bruks-
egaren J. D. Husberg och förre nämndemannen Jo-
hannes Nilsson i Tingsryd, hvilka från länshäktet in-
ställdes.
Tillförordnade åklagaren herr häradshöfdingen Is-
berg och angifvaren notarien Mcurling voro tillstädes.
Sedan den i Husbergs skrifbord funna flaskan
blifvit till stadens apothek för kemisk undersökning
afsänd, granskades de hos honom funna bref, hvarje
för sig, och Husberg blef öfver innehållet hörd samt
nr -— —iA om -— mm RKA KA