hade för afsigt att tillverka och genom Möller försälja stämpladt papper, undandrog sig all medverkan för uppfyllandet af Husbergs önskan, och vittnet kände lika litet huruvida något försök å Husbergs sida i detta afseende ägt rum, som hvilka anledningar Husberg ägt att föredraga Möller till en sådan befattnings bestridande. Då vittnet sedermera icke ens ryktesvis förnummit något, som kunnat föranleda till den misstanka, att Husberg verkställt sina, på förberörda sätt antydda, planer, så hade han småningom förgätit hvad derom förut förekommit, men för något kortare tid tillbaka än tvenne år, hade vittnet haft anledning att erinra sig dessa tilldragelser, då, vid samtal med Husberg, vittnet kommit att nämna, det han ägt en större fordran hos Johannes Nilsson, men funnit denne yara en trög betalare, enär vittnet endast i smärre poster och med svårighet kunnat erhålla liqvid, Husberg instämt i detta omdöme, under tillkännagifyande, att Johannes Nilsson var skyldig till Husberg för stämpladt papper, samt uraktlät att gälda beloppet, oansedt flere anmaningar skett. Vittnet fann ej lämpligt göra förfrågningar om sättet huru Husberg åtkommit stämpladt papper, men erinrande sig det förflutna, fann han troligt att papperet ej på tillbörligt sätt åtkommits. ,Vittnet har ansett sin förenämnda kännedom om. Husbergs förehafvanden af så löslig beskaffenhet, att han icke vågat derpå äfventyra en angifyelse. På framställd fråga rörande det hos Johannes Nilsson i chiffonierens lönnrum funna bref, föregaf denne, efter skedd granskning af brefvet, att han icke kan förklara dess innehåll, att han icke vet af hvem det blifvit skrifvet och har icke emottagit eller i lönnrummet inlagt detsamma; dock förmådde ej Johannes Nilsson föregifva, att brefvet blifvit af annan person i hans chiffonier inlagdt, heldst endast han, hans hustru och barn äga tillträde till denna. Husberg, som tillsades att yttra sig öfver de meddelanden till Löndahl, hvarom denne vittnat, förklarade uppgifterna om Husbergs förmåga att förändra stämpladt papper, äfvensom förslaget att låta anställa Möller såsom karte sigillate försäljningsman hos herr lagmannen Elfving, vara fullkomligt sanningslösa; men hvad deremot angår den klagan han skall hafva fört öfver Johannes Nilssons senfärdighet att; betala, så torde detta tilläfventyrs hafva skett, ehuru Husberg i sådan händelse är fullkomligt säker att fordringsbeloppet varit ganska obetydligt, emedan Husberg icke haft många kartor till försäljning under sednare åren. Vitnet Löndahl, hvars omdöme härom affordrades, trodde desto hellre att fordringen angått ett betydligt belopp, som, i hänseende till samtalet i öfrigt, vittnet skulle hafva förmodat att en ringare fordran icke blifvit af Husberg nämnd. Förhöret fortsattes med: 3:0 Ordningsmannen Olof Liljeqvist, som uppgatf alldeles enahanda berättelse med Sandström. 4:0 Johan Magnusson, berättade äfven lika med Sandström rörande visitationen i Thelestad, dock kunde detta vittne, som stod vid dörren till Husbergs skrifrum under det att skrifbordet undersöktes, icke bestämdt uppgifva, huruvida det stämplade papperet och stämplarne dertill anträffades i samma eller särskilta lådor. Vittnena vidgingo sina berättelser, som till protokollet dikterades, samt fordrade ersättning för sitt inställelsebesyvär, Löndahl under tillkännagifvande att han har 4 !, mil hit till staden. Ordföranden upprepade utur vittnens berättelser omständigheter, som synas göra Husbergs uppgi!t osannolik, att Meurling skulle hafva i hans skrifbord inlagt det stämplade papperet och de falska stämplarne, af hvilka en, graverad i stål, jemte några andra jernstycken, använda eller användbara till stämplar, äga den tyngd. att man svårligen kan antaga, det de i en silkesduk blifvit ditburne; och Husberg, finnande riktigheten af denna åsigt, yttrade nu sin förmodan, att Meurling burit stämplarne i fickorne till sin öfverrock, som han vid besöket ej aftog. Föröfrigt vidblef Husberg att så tillgått, som han förut uppgifvit och hvilket, jemte de förmodade motiverna till Mcurlings åtgärd, han närmare skall hafva utvecklat i en till rätten nu ingifven skrift. Så väl denna, som en af Johannes Nilsson ingifyen, blefvo tills vidare förvarade. Johannes Nilsson anhöll att få erinra det han misstagit sig i ufseende på tidens längd för kartmförsäljningen till Bergqvist. Denna försäljning upphörde år 4838 och partierna hafva varit endast af obetydligt belopp. Med obetydligt sade sig Johannes Nilsson nu mena, att det för året uppgått till endast etthundrade riksdaler och understundom till blott femtio riksdaler; men då han åter tillfrågades om storleken af det parti han år 1826 af Christiersson bekommit och hvilket han i början af undersökningen ej till siffran kunnat bestämma, men angifvit såsom obetydligt, vidblef han nu, i likhet med den förklaring han sednare afgifvit, att beloppet utgjort omkring fem hundrade riksdaler banko, samt tillade, att kartorne vore endast af större valörer. Johannes Nilsson erinrades att icke destomindre han synes hafva innehaft större parti stämpladt papper, än han uppgifvit sig hafva åtkommit, och efter någon liten besinning påminte han sig, att han dels af sin svåger, förre nämndemannen Ola Håkansson i Tranemåla af Asarums socken, för fyra eller fem år sedan, köpt kartor för 450 Rdr samt dets af en okänd tingsskrifvare tillhandlat sig kartor af 5, 6 å 8 Rdrs valörer. Hvarföre Johannes Nilsson af andre personer inköpt kartor, innan de blifvit använde, hvilka han af Christiersson år 4838 bekommit och vid visitation innehade, visste han ej att förklara på annat sätt, än att tilläfventyrs Christierssons kartor för sin höga valör ej varit användbara. Klockan 7 på afionen afslöts sessionen för dagen och ransakningens fortsättning uppsköts till morgonlagen, då de tilltalade, som imedlertid förvaras å länshäktet, åter böra för rätten inställas. Afsades. Den 3 December kl. 9 fi m. fortsattes åter den från sistl. gårdag uppskjutae ransakningen, rörande för tillverkning och utprängling af falskt stämpladt papper tilltalade för detta bruksegaren J. D. Husberg och förre nämndemannen Johannes Nilsson i Tingsryd, hvilka från länshäktet inställdes. Tillförordnade åklagaren herr häradshöfdingen Isberg och angifvaren notarien Mcurling voro tillstädes. Sedan den i Husbergs skrifbord funna flaskan blifvit till stadens apothek för kemisk undersökning afsänd, granskades de hos honom funna bref, hvarje för sig, och Husberg blef öfver innehållet hörd samt nr -— —iA om -— mm RKA KA