-Istitulioner. Det är otvilvelakti: e el I U Å j gt, att den nuvarande Konungen af Preussen personligen vid mer än ett tillfälle visat sig vara en man, som följt med sin tids bildning, men det har, åtminstone för oss, varit omöjligt att lösa denna författning, utan alt tankan dervid fördes tillbaka på f. d. konungen Gusiaf IV Adolf bärstädes och på den ängslan han hyste för tryckfriheten, med hvilken denna censurförordning i sina detaljer företer en likartad karakter. Vi låta läsaren sjelf döma och skole kanske en annan gång återkomma till några vidare betraktelser: L Kabinetsorder till statsministerium. Alt sedan mitt anträde till regeringen har regleringen af för allvarligaste omsorg och för ständiga förordningar. Under den 40 December 1844 har jag för statsministerium utpekat grunddragen för det sätt, enligt hvilket jag önskade att i synnerhet censuren öfver tidningar och flygskrifter. måtte behandlas. I denna order har jag ordagrannt sagt: Jag har haft mångfaldiga tillfällen, att komma till den nöfvertygelse, att både censuren och de förvaltande autoriteterna äro alltför betänksamma, då fråga uppstår, att genom tidningsartiklar gifva noifentlighet åt föremål, som röra statsförvallnin3en. Medan censuren ofta låtit i de inländska tidningarne inflyta sådane artiklar ur de utländIska, som hvarken till form eller syftning varit alt rekommendera, och i hvilka sanningen blifvit vanställd af misstag och lögn, har deremot diskussionen öfver föremål för administrationen blifvit inskränkt inom de trångaste gränser. Min vilja är, alt dessa gränser, öfverallt, der fråga är pblott om en anständig och välmenande disakussion i de effentliga bladen, skola, i öfverensstämmelse med andan i 4842 års lagstiftning samt de sedermera, till denna lagstiftnings fullkomnande, fattade förbundsbeslut, utvidgas, och, i enlighet dermed, för censorerne utstakas. I Oktober månad sistlidet år har jag vidare alldeles upphäft censuren å alla böcker öfver 20 ark, oaktadt det redan då klart syntes, att min befallning, rörande i tidningspressens behandling, blifvit af en stor del censorer helt och hållet missförstådd, samt att ändamålet blifvit, genom oskickiig behandling, helt och hållet förfeladt. De derigenom föranledde och allt mer tilltagande utsväfningar i dagbladen göra derföre ändamålsenligare instruktioner för censorerne oumegängligt nödvändiga. Hvad jag genom fvannämnde förordningar veiat, det vill jag oföränderligt ännu: befria vetenskaperna och litteraturen från alla, dem hämmande fjettrar, och derigenom försäkra dem ett sådant fullkomligt inflytande på nationens andhga lif, som anstår deras natar och värdighet; men också lemna tidningspressen all möjjlig frihet, inom de gränser, der den kan verka det goda i rikt mått, om den icke misskänner sin sanna bestämmelse. Hvad jag icke vill, är: vetenskapens och litteraturens upplösning i tidningsskrifveri, någon jemföretse dem emellan tt värdighet och anspråk, ett gränslöst utbredande af förföriska villfarelser och förderfvande teorier öfver samhällets heligaste och vördnadsvärdaste angelägenheter, på den lättaste väg och i den flyktigaste form, inom en klass af befolkningen, för hvilken denna form är mer lockande och tidningsbladen mer tillgängliga, än frukterna af allvarlig pröfning och grundlig vetenskap. Jag har der före helt och hållet gått in på den, ur nu uppgifne synpunkt utarbetade och mig förelagde censurinstruktion, oeh, i det jag härmed gillar och antager den, uppdrager jag åt statsministeriet, att densamma, jemte denna skrifvelse, till allmän efterrättelse kungöra låta. Berlin den 4 Februari 1843. Fredrik Wilhelm. IH. Censurinstruktion. Då de bestående censurlagarnes föreskrifter rörande det tillåtliga måttet för publikation genom tryck, hvarken af censorerne eller af skriftstöllarne alltid blifvit riktigt uppfattade, så varder härmedelst till efterrätltelse meddelad, efterföljande sammanställning af de, uti förordningen den 48 Oktober 1849 och allerhögsta befaliningen den 28 December 4824 innehållne laga stadgar jemte de för dessas tillämpbing på censurn af tidningar och flygskrifter i synnerhet erforderliga, närmare anvisningar. 4) Censuren skall icke hindra någon allvarlig och sansad undersökning af sanningen, elter påägga skriftställarne otillbörligt tvång eller härma ookhandelns fria rörelse. 2) Genom censuren ;kall deremot tryckningen hindras för sådana skrifter, som stå i strid med religionens grundsatser i allmänhet och kristna lärans isynnerhet, hållandet med pressen utgjort föremål för min ms e-——— LT IN OA och som alltså antingen angripa grunden för alla :eligioner öfverhufvud, eller vilja göra deras vigigaste sanningar misstänkta, föraktliga eller löjlia, eller som söka alt göra kristna religionen, biliska skrifterna och de deri föredragna historiska ch positiva trossanningar till föremål för folkets vifvel eller till och med hån; eller som, äfven lå de äro bestämda för en trängre krets af läare eller blott för de lärda, innehålla oanstänliga, kärlekslösa, till försvar för egna eller lugn vederläggning af motsatta meningar, icke omedelart hörande an3repp å andra religions rtier; el-s er som slutligen på ett fanatiskt sätt öfverföra eligionssanningarne till politiken och derigenom utbreda förvirring i begreppen. Hädanefter skola Uitså de skrifter, genom hvilka någon af de krist-1 ga kyrkorna, eller något i staten tåldt religionsfund eller dess fåror, inrältningar och bruk, ler föremålen för dess vördnad nedsättas, smäas eller bespottas, anses förbjudne att tryckas. Jå följaktligen allt sådant skall från tryckning teslutas, som gör kristna religionen, bibliska krifterna och de deri föredras gna historiska eller ositiva trossanningar till föremål för folkets tvifel eller till och med hån, så är det sednare i