n I Thelestad Knick:
ställde ransakningar
1 staden, samt Johan Magnu:
gård, hvilka närvarit vid verk
hos de tilltalade.
Jäf emot förbemälta personer egde ej rum,
fingo alltså aflägga vittneseden, hvarefter de vid s
skilta förhör berättade:
4:0 Sandström: Efter ordres af Konungens Befa
ningshafvande, att lemna notarien Meurling han
räckning för upptäckt af tillverkningen utaf fals
stämpladt papper, hade vittnet den 14 nästl. Nover
ber, på Meurlings begäran, inställt sig i dennes log
hos fru Åreschoug här i staden, hvarest han i se
skildt rum afvaktade hvad Meurling vidare påfordr
de. En stund sednare ankom Husberg, och efter ci
skildt kort samtal öppnade Meurling dörren och til
sade vittnet att inträda. Då vittnet inkom i rumme
höll Mcurling i handen en plånbok, som vittnet fö
modade tillhöra Husberg, och hvars innehåll, så vi
vittnet förnam, endast bestod af tvenne biläggning
kartor, den ena å 30 Rdrs och den andra å 100 Rd
valör. Meurling förklarade Husberg skyldig att träc
i häkte, såsom misstänkt för tillverkning af fals
stämpladt påpper, och sedan Husberg blifvit förpa
sad till länshäktet, begaf sig vittnet och ordningsmai
nen Liljeqvist, jemte notaricn Meurling, skjutsade :
Johan Magnusson, till Husbergs hemvist, Thelesta
Husbergs hemmavarande hustru, underrättad om ar
ledningen till besöket, anvisade undersökningsmänne
att börja visitera å vinden och en bod i en uthu
byggnad, der Husberg vanligen skulle förvara pappe
Efterspaningen å berörde ställen ledde likväl ej ti
förmodadt resultat, hvadan undersökningsmännen bq
gåfvo sig till Husbergs skrifkammare, till hvilke
vittnet vill erinra sig att hustrun hade nyckeln.
kammaren fanns intet annat förvaringsrum för vigti
gare handlingar och preciosa, än ett skrifbord, hva
dan vittnet, om ransakningen blifvit förd af honon
först vändt sin uppmärksamhet åt detta bord. De
samma öppnades och undersöktes på sätt Mecurlin
förut berättat, men vittnet tillade en af Meurling ute
sluten omständighet, som bör här antecknas: I de
lådan, nemligen, der de falska stämplarne samt hel
och halfejorda kartorna anträffades, upptog Meurlin
först eft, sedan ännu ett och slutligen, enligt hva
vittnet ville minnas, ett tredje bref, hvilza alla ha
undantog och stoppade i sin ficka, under tillkännagif
vande att brefyen voro skrifna af honom. Vittnet
hvars ordres innefattade, att han endast skulle var:
Meurlings biträde vid visitationen, men icke att har
ägde tillse om härvid lagligen tillgick, ansåg sig e
berättigad att erinra något vid Moeurlings tillgör
den. Å en hylla i rummet funnos åtskilliga skillings
kartor, hvilka, äfvensom några böcker af ett i et
kontor förvaradt större parti tryckpapper, togos i be
slag, samt inlades i förut berörde skrifläda, som om.
slogs med papper och rep, samt affördes af under
sökningsmännen gemensamt och utan att någon a
dem från de öfrige aflägsnade sig, hit till staden
hvarest den till Konungens Befallningshafyande öf.
verlemnades.
På framställning af Meurling, huruvida ej vittne
erinrar sig, att Husbergs hustru genom oupphörlige
anvisningar åt andra ställen, som borde blifva före-
mål för undersökning, sökte afleda undersöknings-
männens uppmärksamhet på skrifkammaren, förklara-
de vittnet, att vittnet fann hustrun vid tillfället så
beröfvad all besinning, att hennes yttranden svårli-
gen kunde antagas vara beräknade.
Samma dag, efter att det hos Husberg seqvestre-
rade godset blifvit till Konungens Befallningshafvan-
de öfverlemnadt, begåfvo sig vittnet, Liljeqvist och
vice kronofogden Löndahl, jemte Mcurling, till Tings-
tyd, för undersöknings anställande derstädes. Anled-
ningen för besöket tillkänragafs för Johannes Nilsson
och hans hustru, som efter tillsägelse lemnade nyck-
lar till de förvaringsrum, hvilka företrädesvis ansågos
kunna innebålla vigtigare handlingar. Dessa rum be-
stodo af en så kallad chiffonier, skäp, kistor och flera
bordslådor. Granskningen af den betydliga mängd
handlingar och bref, som Johannes Nilsson ä dessa
serskilda ställen innehade, slutades först kl. 4 på nat-
ten. På flere gånger framställd fråga, hade Johannes
Nilssen bestämdt förnekat, att han innehade stämp-
ladt papper. Och då slutligen Meurling uti ett, i
Johannes Nilssons hvardagsstuga befintligt skåp, fann
42 st. kartor å 25 Rdrs valör, blef Johannes Nilsson
synbart förlägen och förmådde endast lemna i början
osammanhängande samt slutligen undvikande svar,
rörande sättet för deras åtkomst. De seqvestreriilc
kartorna och alla bref, hvilka ansågos kunna leda till
upplysning af detta mål, omslötos med konvolut af
papper, samt förseglades med Johannes Nilssons eget
sigill, hvilket han påföljde dagen inför Konungens Be-
fallningshafvande erkände vara orubbadt.
Med anledning af Husbergs föregifvande, att nyc-
keln till den låda i skrifbordet, hvarest Meurling skall
hafva inlagt de falska kartorna och stämplarne, med-
tagits af Meurling, vid dennes besök den 43 Novem-
ber, och af Husbergs nu gjorda förklarande, att alla
fådorna i skrifbordet, till hvilka höra tre olika nyck-
lar, deraf de två förkommit, innehållit kandlingar och
smärre för Husberg obebhöfliga effekter, så att nyck-
larne kunde för längre tid af Husberg undyaras, an-
höll tillförordnade åklagagaren, att vittnet måtte be-
stämma huru beskaffadt lådornas innehåll för öfrigt
var. Vittnet genmälde derå, att, med undantag af
knifvar och öfriga till rakning hörande anstalter, som
befunnos i en af lådorna, dessa nästan uteslutande
innehöllo handlingar, hvilka syntes vara af föga eller
intet värde. På framställd fråga från domstolen, hu-
ruvida de funna stämplarne och kartorna voro i lå-
dan utspridda, såsom om de stycke för stycke blifvit
använda och inlagda, eller om de lågo i en samlad
hög, hvilket skulle bafva följt deraf, att Meurling, en-
ligt -Husbergs föregifvande, skyndsamt och på en gång
i lådan inlagt alltsammans, äfvensom huruvida nägot
silkeskläde derstädes funnits, yttrade vittnet, att stämp-
larne och de öfriga pjeserna voro spridda öfver lå-
dans hela botten, att de falska kartorna funnos till
större delen lagda öfver de förra, samt att någon sil-
kesduk ej blifvit funnen.
Svaranden; Johannes Nilsson, klagade deröfver, att
id visitationen Mocuring gått tillväga med största
våldsamhet, så att han från skåp, kistor Och skrin
itrifvit och på golfvet kastat innehållet, af hvad be-
kaffenhet det än var; och vittnet, till hvilken fråga
rom, på Johannes Nilssons begäran, fraoms ställdes,
vitsordade att så skett, men alt sakernas betydliga
nängd och icke något skadebegär föranledt åtgärden.
ohannes Nilsson gjorde vid tillfället anmärkningar
leröfver och åt hans husfolk antvardades vid afresan,
tt efter godifinnande ordna det i oorining försatta.
II Ö RÅ danan för att fa