n I Thelestad Knick: ställde ransakningar 1 staden, samt Johan Magnu: gård, hvilka närvarit vid verk hos de tilltalade. Jäf emot förbemälta personer egde ej rum, fingo alltså aflägga vittneseden, hvarefter de vid s skilta förhör berättade: 4:0 Sandström: Efter ordres af Konungens Befa ningshafvande, att lemna notarien Meurling han räckning för upptäckt af tillverkningen utaf fals stämpladt papper, hade vittnet den 14 nästl. Nover ber, på Meurlings begäran, inställt sig i dennes log hos fru Åreschoug här i staden, hvarest han i se skildt rum afvaktade hvad Meurling vidare påfordr de. En stund sednare ankom Husberg, och efter ci skildt kort samtal öppnade Meurling dörren och til sade vittnet att inträda. Då vittnet inkom i rumme höll Mcurling i handen en plånbok, som vittnet fö modade tillhöra Husberg, och hvars innehåll, så vi vittnet förnam, endast bestod af tvenne biläggning kartor, den ena å 30 Rdrs och den andra å 100 Rd valör. Meurling förklarade Husberg skyldig att träc i häkte, såsom misstänkt för tillverkning af fals stämpladt påpper, och sedan Husberg blifvit förpa sad till länshäktet, begaf sig vittnet och ordningsmai nen Liljeqvist, jemte notaricn Meurling, skjutsade : Johan Magnusson, till Husbergs hemvist, Thelesta Husbergs hemmavarande hustru, underrättad om ar ledningen till besöket, anvisade undersökningsmänne att börja visitera å vinden och en bod i en uthu byggnad, der Husberg vanligen skulle förvara pappe Efterspaningen å berörde ställen ledde likväl ej ti förmodadt resultat, hvadan undersökningsmännen bq gåfvo sig till Husbergs skrifkammare, till hvilke vittnet vill erinra sig att hustrun hade nyckeln. kammaren fanns intet annat förvaringsrum för vigti gare handlingar och preciosa, än ett skrifbord, hva dan vittnet, om ransakningen blifvit förd af honon först vändt sin uppmärksamhet åt detta bord. De samma öppnades och undersöktes på sätt Mecurlin förut berättat, men vittnet tillade en af Meurling ute sluten omständighet, som bör här antecknas: I de lådan, nemligen, der de falska stämplarne samt hel och halfejorda kartorna anträffades, upptog Meurlin först eft, sedan ännu ett och slutligen, enligt hva vittnet ville minnas, ett tredje bref, hvilza alla ha undantog och stoppade i sin ficka, under tillkännagif vande att brefyen voro skrifna af honom. Vittnet hvars ordres innefattade, att han endast skulle var: Meurlings biträde vid visitationen, men icke att har ägde tillse om härvid lagligen tillgick, ansåg sig e berättigad att erinra något vid Moeurlings tillgör den. Å en hylla i rummet funnos åtskilliga skillings kartor, hvilka, äfvensom några böcker af ett i et kontor förvaradt större parti tryckpapper, togos i be slag, samt inlades i förut berörde skrifläda, som om. slogs med papper och rep, samt affördes af under sökningsmännen gemensamt och utan att någon a dem från de öfrige aflägsnade sig, hit till staden hvarest den till Konungens Befallningshafyande öf. verlemnades. På framställning af Meurling, huruvida ej vittne erinrar sig, att Husbergs hustru genom oupphörlige anvisningar åt andra ställen, som borde blifva föremål för undersökning, sökte afleda undersökningsmännens uppmärksamhet på skrifkammaren, förklarade vittnet, att vittnet fann hustrun vid tillfället så beröfvad all besinning, att hennes yttranden svårligen kunde antagas vara beräknade. Samma dag, efter att det hos Husberg seqvestrerade godset blifvit till Konungens Befallningshafvande öfverlemnadt, begåfvo sig vittnet, Liljeqvist och vice kronofogden Löndahl, jemte Mcurling, till Tingstyd, för undersöknings anställande derstädes. Anledningen för besöket tillkänragafs för Johannes Nilsson och hans hustru, som efter tillsägelse lemnade nycklar till de förvaringsrum, hvilka företrädesvis ansågos kunna innebålla vigtigare handlingar. Dessa rum bestodo af en så kallad chiffonier, skäp, kistor och flera bordslådor. Granskningen af den betydliga mängd handlingar och bref, som Johannes Nilsson ä dessa serskilda ställen innehade, slutades först kl. 4 på natten. På flere gånger framställd fråga, hade Johannes Nilssen bestämdt förnekat, att han innehade stämpladt papper. Och då slutligen Meurling uti ett, i Johannes Nilssons hvardagsstuga befintligt skåp, fann 42 st. kartor å 25 Rdrs valör, blef Johannes Nilsson synbart förlägen och förmådde endast lemna i början osammanhängande samt slutligen undvikande svar, rörande sättet för deras åtkomst. De seqvestreriilc kartorna och alla bref, hvilka ansågos kunna leda till upplysning af detta mål, omslötos med konvolut af papper, samt förseglades med Johannes Nilssons eget sigill, hvilket han påföljde dagen inför Konungens Befallningshafvande erkände vara orubbadt. Med anledning af Husbergs föregifvande, att nyckeln till den låda i skrifbordet, hvarest Meurling skall hafva inlagt de falska kartorna och stämplarne, medtagits af Meurling, vid dennes besök den 43 November, och af Husbergs nu gjorda förklarande, att alla fådorna i skrifbordet, till hvilka höra tre olika nycklar, deraf de två förkommit, innehållit kandlingar och smärre för Husberg obebhöfliga effekter, så att nycklarne kunde för längre tid af Husberg undyaras, anhöll tillförordnade åklagagaren, att vittnet måtte bestämma huru beskaffadt lådornas innehåll för öfrigt var. Vittnet genmälde derå, att, med undantag af knifvar och öfriga till rakning hörande anstalter, som befunnos i en af lådorna, dessa nästan uteslutande innehöllo handlingar, hvilka syntes vara af föga eller intet värde. På framställd fråga från domstolen, huruvida de funna stämplarne och kartorna voro i lådan utspridda, såsom om de stycke för stycke blifvit använda och inlagda, eller om de lågo i en samlad hög, hvilket skulle bafva följt deraf, att Meurling, enligt -Husbergs föregifvande, skyndsamt och på en gång i lådan inlagt alltsammans, äfvensom huruvida nägot silkeskläde derstädes funnits, yttrade vittnet, att stämplarne och de öfriga pjeserna voro spridda öfver lådans hela botten, att de falska kartorna funnos till större delen lagda öfver de förra, samt att någon silkesduk ej blifvit funnen. Svaranden; Johannes Nilsson, klagade deröfver, att id visitationen Mocuring gått tillväga med största våldsamhet, så att han från skåp, kistor Och skrin itrifvit och på golfvet kastat innehållet, af hvad bekaffenhet det än var; och vittnet, till hvilken fråga rom, på Johannes Nilssons begäran, fraoms ställdes, vitsordade att så skett, men alt sakernas betydliga nängd och icke något skadebegär föranledt åtgärden. ohannes Nilsson gjorde vid tillfället anmärkningar leröfver och åt hans husfolk antvardades vid afresan, tt efter godifinnande ordna det i oorining försatta. II Ö RÅ danan för att fa