hälligt da capo, hvilken önskan äfven efterkoms Men i en olycklig stund uttalades denna önskan var tempot förut taget något för fort, så anställdes nu en riktig parforcejagt, en musikalisk kapplöpning, hvarvid föra ära stod att skörda för den vinnande, och åhöraren var färdig att gå i ett slags förtviflan, såsom en åbörare gjorde vid Ole Bulls spel. Ett serskildt obehag måste detta förfarande hafva medfört för herr Belletti, hvilken derigenom beröfvades tillfället att nyansera sitt föredrag. Orsaken till denna musikaliska vandalism hafva vi svårt att utgrunda; både Mozart och publiken hade förtjent mera aktning. — Herr Strandberg föredrog derpå, tillika med herr Addner, en romans för tenor med obligat klarinett. Utförandet var smakfullt, och utmärkt genom mycket ensemble, ehuru romansen i sig sjelf ej var betydande. Konsertens andra afdelning börjades med Onslows ouverture till operan: Le colporteur,. Ett arbete, utmärkt i instrumentation och harmonisering. — Härefter en aria ur Semiramis, af Rossini. Kunde också heta solfeggio, i stället för aria; men äfven en solfeggio bör vara ordentligt skrifven, och det är mera, än hvad man kan säga om denna sammansättning. Har Rossini någonsin skrifvit något sämre? ref. tviflar derpå. Denna aria var till alla delar ovärdig att sjungas af m:ll Lind: det är en äkta rossiniad, uppfylld af driller, rulader upp och ned, pizzicato i det magra ackompanjemanget — icke att förslömma den välkända Bettelcadenz! g, f, e, d, g f, e, d, g, fy e, d, ete., kort sagdt, en parodi på en aria. -M:ll Lind utvecklade i utförandet en stor färdighet och precision, ett förvånande välde öfver organen; hennes passager täfla med violinens renhet och lälthet, bennes trillo eger en beundransvärd jemnhet. Men hvarföre slösa sin förmåga på en så erbarmlig fabrikation, som endast gifver sångerskan tillfälle, att göra reda för sina skolstudier? — för att lysa? ra m:ll Lind upphöjd öfver en sådan fåfänga. ör att visa sin färdighet? — ingen betviflar den; rela publiken vet, att den står på en hög punkt. Besynnerligt är, att våra sångerskor aldrig välja t. ex. Beethovens stora scen: Ah perfidop, eller den ypperliga arian i E-dur ur Fidelio, eller nåson af Mozarts förträffliga konsertarier. Och vill man ändtligen anlita Rossini, så saknas äfven af denna författare ingalunda solosaker af värde. — Vieuxtemps duo för piano och violin, som nu följde, var i kompositionen en farlig medtäftare till föregående nummer: ref. är ej i stånd att säga, hvilkendera står lägst. Exekutionen var förträlllig, mill Bergström och herr dAubert voro de utförande. — Uti den vackra preghieran ur Moses, hvilken nu följde, visar Rossini, att det hvarken felas honom allvar eller känsla, då han vill låta dessa egenskaper framträda. Pjesen exeqverades af våra yppersta talanger i sångväg på ett sätt, som ej lemnade något öfrigt att önska. — Slutnummern, Introduction et Rondo af Vieuxtemps, var en i flera hänseenden lyckad komposition, och tycktes jemväl egna sig för herr dA:s löredragningssätt: hans spel, ehuru förträffligt i illa bans numror, visade sig här uti sin glans, och kunde kallas mästerligt.