hälligt da capo, hvilken önskan äfven efterkoms
Men i en olycklig stund uttalades denna önskan
var tempot förut taget något för fort, så anställdes
nu en riktig parforcejagt, en musikalisk kapplöp-
ning, hvarvid föra ära stod att skörda för den vin-
nande, och åhöraren var färdig att gå i ett slags
förtviflan, såsom en åbörare gjorde vid Ole Bulls
spel. Ett serskildt obehag måste detta förfarande
hafva medfört för herr Belletti, hvilken derige-
nom beröfvades tillfället att nyansera sitt före-
drag. Orsaken till denna musikaliska vandalism
hafva vi svårt att utgrunda; både Mozart och pu-
bliken hade förtjent mera aktning. — Herr Strand-
berg föredrog derpå, tillika med herr Addner,
en romans för tenor med obligat klarinett. Ut-
förandet var smakfullt, och utmärkt genom myc-
ket ensemble, ehuru romansen i sig sjelf ej var
betydande.
Konsertens andra afdelning börjades med Ons-
lows ouverture till operan: Le colporteur,. Ett
arbete, utmärkt i instrumentation och harmoni-
sering. — Härefter en aria ur Semiramis, af Ros-
sini. Kunde också heta solfeggio, i stället för
aria; men äfven en solfeggio bör vara ordentligt
skrifven, och det är mera, än hvad man kan säga
om denna sammansättning. Har Rossini någonsin
skrifvit något sämre? ref. tviflar derpå. Denna
aria var till alla delar ovärdig att sjungas af m:ll
Lind: det är en äkta rossiniad, uppfylld af driller,
rulader upp och ned, pizzicato i det magra ac-
kompanjemanget — icke att förslömma den väl-
kända Bettelcadenz! g, f, e, d, g f, e, d, g, fy
e, d, ete., kort sagdt, en parodi på en aria. -M:ll
Lind utvecklade i utförandet en stor färdighet och
precision, ett förvånande välde öfver organen; hen-
nes passager täfla med violinens renhet och lält-
het, bennes trillo eger en beundransvärd jemnhet.
Men hvarföre slösa sin förmåga på en så erbarmlig
fabrikation, som endast gifver sångerskan tillfälle,
att göra reda för sina skolstudier? — för att lysa?
ra m:ll Lind upphöjd öfver en sådan fåfänga.
ör att visa sin färdighet? — ingen betviflar den;
rela publiken vet, att den står på en hög punkt.
Besynnerligt är, att våra sångerskor aldrig välja
t. ex. Beethovens stora scen: Ah perfidop, eller
den ypperliga arian i E-dur ur Fidelio, eller nå-
son af Mozarts förträffliga konsertarier. Och vill
man ändtligen anlita Rossini, så saknas äfven af
denna författare ingalunda solosaker af värde. —
Vieuxtemps duo för piano och violin, som nu
följde, var i kompositionen en farlig medtäftare
till föregående nummer: ref. är ej i stånd att säga,
hvilkendera står lägst. Exekutionen var förträll-
lig, mill Bergström och herr dAubert voro de
utförande. — Uti den vackra preghieran ur Mo-
ses, hvilken nu följde, visar Rossini, att det hvar-
ken felas honom allvar eller känsla, då han vill
låta dessa egenskaper framträda. Pjesen exeqve-
rades af våra yppersta talanger i sångväg på ett
sätt, som ej lemnade något öfrigt att önska. —
Slutnummern, Introduction et Rondo af Vieux-
temps, var en i flera hänseenden lyckad kompo-
sition, och tycktes jemväl egna sig för herr dA:s
löredragningssätt: hans spel, ehuru förträffligt i
illa bans numror, visade sig här uti sin glans,
och kunde kallas mästerligt.