imedierlUud icke val, om den toce sig iore at gå för långt; ty deraf skulle intet annat följa än att den sedan finge stiga tillbaka och gör: om flere af sina företag. Till förekommande häraf är det, som jag tror ingenting vara nyttigare, än att noga och väl bese punkterna ifrår alla sidor, och det på en gång med störsts lugn och med den för sanning öppnaste blick. I. STATSRELIGION. Jag skall, likasom du, börja med fråzan om nödvändigheten af Statsreligion. Den har biifvit föranledd genom domkapitlets första fråga (ibland de HI), och svaret derpå. Domkapitlet hade önskat sig ett kategoriskt och ovilkorligt erkännande af den Evangeliskt-lutherska församlingens Symboliska böckers och öfriga Bekännelseskrifters verkliga öfverensstämmelse med den heliga Skrift. Men deruppå genmäldes, att det för hvilken menniska, som helst, vore en ren ogörlighet att säga något afoörande härom, innan det förut vore bestämdt, hvad som verkligen borde menas med öfverensstämmelse. Konsistorium fick sig sjelf till besvarande förelagd den frågan, om för en bekännelses verkliga öfverensstämmelse erfordrades absolut och total kongruens med Bibeln, så att ingen enda af lärosystemets alla theser på minsta sätt finge afvika ifrån den Hel. Skrifts utsaga; eller om en partiell likenlighet gjorde nog härför? Hvad konsistorium tänker svara härpå, utgör väl ännu en hemlighet. Likväl kunna vi, utanföre kapitlet, inse, att i sjelfva verket icke mera än ett svar kan gifvas, eller af hvarje religiös, samyetsgrann och tänkande Lutheran skall gifvas, konsistorium sjelf må komma att yttra sig huru det behagar. Detta svar blir, att en absolut och total likenlighet icke är möjlig att fordra; emedan — såsom redan blifvit visadt om Döpelsen (och mycket annat kan när som helst framdragas i ljaset) — derest en så fullkomlig likenlighet tarfvades, den Evangeliskt-lu therska församlingen sjell i sina egna bekännelseskrilter icke skulle vara renlärig. Det är följaktligen alldeles gilvet, att vi lutheraner (likasom bekännarne af alla andra sekter) måste för bekännelsens verkliga öfverensstämmelse hafva nog af en partiell konGruens. Men just härigenom är det, som vi komma till följande, för sina resultater så oberäknelizt vigtiga punkt. Ett theologiskt lärosystem står framför oss, som icke i allt öfverensstämmer eller kan bevisa sig öfverensstämma med den heliga Skrift; dess likenlichet dermed är nemligen blott partiell, blott bestående i åtskilliga satsers likhet med Bibelns, men i andres ickelikhet: detta Lärosystem nu, hvilket fötjaktltgen till någon viss grad (större eller mindre och kanske till sluts icke så litet) befinner sig utanför Bibeln (detta utanför, vare sig antingen sådant, att det är i strid, med Bibeln, eller endast sådant, att det saknar stöd af Bibeln, såsom statuerande, tili exempel, hvad Bibeln aldrig vidrört) — detta Lärosystem, ännu en gång sagdt, skola vi vara förpligtade att tro på det, såsom på den Hel. Skrift sjelf, oaktadt det står med ena foten utom den Heliga Skrift? Detta är detsamma, som frågan om nödvändigheten af Statsreligion, betraktadt från religiös ståndpunkt. Man kan också so densamma ur ståndpunkten af civil, yttre nytta eller skada. Men till en början — ifrån religionenssida betraktadt — måste vi komma till den slutsatsen, att påståendet om nödvändigheten af S:atsreligion är till sin grund katholskt, men omöjligen står tillsammans med Evangeliskt-lutherska principer. Orsaken ligger klar i dagen. Enliet katholska kyrkans grundsats om Traditionens helighet vid sidan af Bibeln sjelf och Honciliernas ofelbarhet, i likhet med den Hel. Skrifts egen, är dot rätt att yrka, det menniskan måste underkasta sig kyrkans theologiska Lärosystem, med förpligtelse, att tro på det såsom på Bibeln, oaktadt detta system blott kan framvisa en partiell kongruens dermed, och hela dess ena fot står derutanför. Ty delta Lilrosystem, der det saknar stöd af Bibeln, grundar sivlikväl på Kyrkotraditionen och Mötenas beslut, öfver hvilka (enligt kathocilismens dogm) den Heliga Ande hyilat Ii ka väl som öfver den Heliga Skrift. Ealigt den Evangeliskt-lutherska kyrkans grundsatts deremot, hvilken nekar de ecclesiastika Traditionernas Jemnhelizhet med Skriften och bestrider Konciliernas ofelbarhet, är menniskan till sitt samvete en gång för alla ställd på den Heliga Skrift, såsom den i religionsmål ensamt afgörande Auktoriteten it högsta rummet. Enligt denna kyrkas princip förblifver det således rent omöjligt, att yrka, det menniskan skall underkasta sig kyrkans iheoIogiska Lärosystem, med förpligtelse, atttro på det som på Bibeln sjelf, i alla stycken der systemet saknar stöd af den Heliga Skrift, står MM AM Om 03 AV AA Me