imedierlUud icke val, om den toce sig iore at
gå för långt; ty deraf skulle intet annat följa
än att den sedan finge stiga tillbaka och gör:
om flere af sina företag. Till förekommande
häraf är det, som jag tror ingenting vara nyt-
tigare, än att noga och väl bese punkterna ifrår
alla sidor, och det på en gång med störsts
lugn och med den för sanning öppnaste blick.
I. STATSRELIGION.
Jag skall, likasom du, börja med fråzan om
nödvändigheten af Statsreligion. Den har biif-
vit föranledd genom domkapitlets första fråga
(ibland de HI), och svaret derpå. Domkapit-
let hade önskat sig ett kategoriskt och ovil-
korligt erkännande af den Evangeliskt-luther-
ska församlingens Symboliska böckers och öf-
riga Bekännelseskrifters verkliga öfverensstäm-
melse med den heliga Skrift. Men deruppå
genmäldes, att det för hvilken menniska, som
helst, vore en ren ogörlighet att säga något afoö-
rande härom, innan det förut vore bestämdt,
hvad som verkligen borde menas med öfver-
ensstämmelse. Konsistorium fick sig sjelf till
besvarande förelagd den frågan, om för en
bekännelses verkliga öfverensstämmelse erfor-
drades absolut och total kongruens med Bi-
beln, så att ingen enda af lärosystemets alla
theser på minsta sätt finge afvika ifrån den
Hel. Skrifts utsaga; eller om en partiell liken-
lighet gjorde nog härför?
Hvad konsistorium tänker svara härpå, ut-
gör väl ännu en hemlighet. Likväl kunna vi,
utanföre kapitlet, inse, att i sjelfva verket ic-
ke mera än ett svar kan gifvas, eller af hvar-
je religiös, samyetsgrann och tänkande Luthe-
ran skall gifvas, konsistorium sjelf må kom-
ma att yttra sig huru det behagar. Detta svar
blir, att en absolut och total likenlighet icke
är möjlig att fordra; emedan — såsom re-
dan blifvit visadt om Döpelsen (och mycket an-
nat kan när som helst framdragas i ljaset) —
derest en så fullkomlig likenlighet tarfvades, den
Evangeliskt-lu therska församlingen sjell i sina
egna bekännelseskrilter icke skulle vara ren-
lärig. Det är följaktligen alldeles gilvet, att
vi lutheraner (likasom bekännarne af alla andra
sekter) måste för bekännelsens verkliga öfver-
ensstämmelse hafva nog af en partiell kon-
Gruens.
Men just härigenom är det, som vi komma
till följande, för sina resultater så oberäknelizt
vigtiga punkt. Ett theologiskt lärosystem står
framför oss, som icke i allt öfverensstämmer
eller kan bevisa sig öfverensstämma med den
heliga Skrift; dess likenlichet dermed är nemli-
gen blott partiell, blott bestående i åtskilliga
satsers likhet med Bibelns, men i andres icke-
likhet: detta Lärosystem nu, hvilket fötjaktlt-
gen till någon viss grad (större eller mindre
och kanske till sluts icke så litet) befinner sig
utanför Bibeln (detta utanför, vare sig an-
tingen sådant, att det är i strid, med Bibeln,
eller endast sådant, att det saknar stöd af
Bibeln, såsom statuerande, tili exempel, hvad
Bibeln aldrig vidrört) — detta Lärosystem, än-
nu en gång sagdt, skola vi vara förpligtade
att tro på det, såsom på den Hel. Skrift sjelf,
oaktadt det står med ena foten utom den He-
liga Skrift?
Detta är detsamma, som frågan om nödvän-
digheten af Statsreligion, betraktadt från reli-
giös ståndpunkt. Man kan också so densam-
ma ur ståndpunkten af civil, yttre nytta eller
skada. Men till en början — ifrån religionens-
sida betraktadt — måste vi komma till den
slutsatsen, att påståendet om nödvändigheten
af S:atsreligion är till sin grund katholskt,
men omöjligen står tillsammans med Evange-
liskt-lutherska principer.
Orsaken ligger klar i dagen. - Enliet kathol-
ska kyrkans grundsats om Traditionens helig-
het vid sidan af Bibeln sjelf och Honciliernas
ofelbarhet, i likhet med den Hel. Skrifts egen,
är dot rätt att yrka, det menniskan måste un-
derkasta sig kyrkans theologiska Lärosystem,
med förpligtelse, att tro på det såsom på Bi-
beln, oaktadt detta system blott kan framvisa
en partiell kongruens dermed, och hela dess
ena fot står derutanför. Ty delta Lilrosystem,
der det saknar stöd af Bibeln, grundar sivlik-
väl på Kyrkotraditionen och Mötenas beslut,
öfver hvilka (enligt kathocilismens dogm) den
Heliga Ande hyilat Ii ka väl som öfver den Heliga
Skrift. Ealigt den Evangeliskt-lutherska kyr-
kans grundsatts deremot, hvilken nekar de ec-
clesiastika Traditionernas Jemnhelizhet med
Skriften och bestrider Konciliernas ofelbarhet, är
menniskan till sitt samvete en gång för alla
ställd på den Heliga Skrift, såsom den i reli-
gionsmål ensamt afgörande Auktoriteten it hög-
sta rummet. Enligt denna kyrkas princip för-
blifver det således rent omöjligt, att yrka, det
menniskan skall underkasta sig kyrkans iheo-
Iogiska Lärosystem, med förpligtelse, atttro på
det som på Bibeln sjelf, i alla stycken der sy-
stemet saknar stöd af den Heliga Skrift, står
MM AM Om 03 AV - AA Me