digt väg igenom pöbelhopen, och afhögg den star-
ka jernkedjan med ett kraftigt hugg. Den döda
kroppen nedstörtade vid hans fötter och stänkte
blod på dem.
,Hvem vågar störa de dödas ro? frågade en i
hörnet stående slagtardräng, med upp vikna skjort-
ärmar och en röd mössa på hufvudet.
Hvem ger dig rättighet, skurk, att tilltala en
adelsman? ljöd svaret.
Diable! du kallar mig skurk, mig Paul Carier,
som i Brandry gått i skola med sjelfva den store
busen Marat, röt slagtaren, sprang fram och knöt
den seniga handen om sitt knifskaft.
Fremlingen ljungade en föraktlig blick på tata-
ren och tez.
Citoyen, fäll icke modet; du skall, besitta mig,
få hänga högre än kommendanten bara du icke
talar om din fördömda adel; ty det ordet låter i
våra öron som kattmusik. AA bas la noblesse,
tillade han; det var en försupen aktör, som be-
ledsagade sitt tal med en tragisk gest.
Välkommen från Paris, min kapten, ni kom-
mer just lagom för alt läsa ert adliga namn på
vår svarta listan, yttrade en tredje i det han upp-
vecklade ett smutsigt papper.
nÄr det en ti sgarlista, gemena pack ? frågade
officeren.
Icke alldeles, Citoyen! säg snarare en grafskrift
öfver franska adeln, ropade ( en sanskulott och sioz
till ett flatskratt.
VÅ Ia lanterne, å la Ianterne! röt folkhopen.
Marats skålv, skrek sanskulotten och aktören
på en gång. Genast blixtrade slagtarknifvon,
Det utsedda oifret föll — ett offer för parti-
hatet. Den uppretade massan ropade vive ia ba-