sin vakt i citadellet. Depeschen måste redan den
na natt vara i Belsunces händer.,
Jag må tillstå att dina nyheter äro serdele
beskaffade att oroa oss något en och hvar, oci
jag fruktar storligen att en storm är i antågande
att bryta ut öfver våra hufvuden. Men låton
oss hoppas på Guds försyn och trösta oss mec
den gamla sanningen: att efter storm skall vå
Herre framkalla solen och skänka oss frid ock
ljusp, profeterade gubben och tryckte sina barns
händer.
Knappast voro dessa ödmjuka ord uttalade
förrän ett flammande sken upplyste rummet. Hva:
och en, intagen af en hemsk aning, skyndade
ill fenstret, der en fasaväckande syn genast fängs-
ade det spanande ögat. Citadellet stod i brand,
ch vid foten af fästningsmuren hvimlade en tal-
ik folkhop, som tillkännagaf sin mindre fredliga
usigt med hvisslingar , tjut och svordomar. Un-
ler det genomträngande utropet å la lanterne
begaf sig skaran allt närmare advokaten Godiers
närbelä isna byggnad, och i spetsen för det oroliga
tåget gick stadens öde Svängande med ena han-
lön sin blanka bila, och med den andra uppbar
han en stång, på hvars öfversta ända syntes ett
nenniskohufvud. Vid hörnet af det nyssnämnda
nuset stannade tåget; bödeln och hans handtlan-
gare i yrket uppkiättrade på den härvarande lykt-
bålen, fästade ett stympadt lik i kedjan, i det
le kringstående sjöngo en visa till Marats ära.
Heliga Guds moder, det är Belsunces lik, —
itropade den unga krigaren, drog sitt svärd och
störtade ut ur rummet. Charlotte Corday ville
följa honom, men morfadern höll henne tillbaka.
Nedkommen på galan, bröt fremlingen sig mo-