gatelle, å bas les trattres! och aflägsnade sig, ic-
ke olik en flod, som nedbryter sina dammar och
utbreder förödelse.
Under dessa hemska och korta uppträden ha-
de ett grått mol: dragit sig öfver månen. Nu
delade sig skyn, och det glänsande silfverklotet
bröt åter fram att belysa den blodiga platsen.
Der stod Charlotte Corday vid den fallne, med
det ännu rykande mordvapnet i sin hand; och
hennes anlete log i denna förklaringsglåns, som.
kärleken meddelar den ödmjuka sorgen. Allt hade
hon hört och sett; men lugn hvilade hennes
romma blick på de vinkande stjernorna, och hen-
res läppar darrade sakta, såsom hade en varm
jön vidrört dem med sina vingar.
Frankrike, — utropade hon slutligen och sträck-
e högtidligt ett famntag mot den klara och stilla
:ymden — nu hör jag dig vaken till, ty jag har
lrömt ut min dröm och slutat min lefnadsdikt.
Ivad som förr endast behöfde ge sig luft i suck
och tanka, fordrar nu en handling för att andas
it, och det skall bli den största af alla handlin-
sar, SOM är den att dö för sitt land. Ack, att
vi tusen sånger kunde dö för det käraste, vi
skulle då först lefva och rätt känna det högsta.
Yu bort att vara stark, men styrka af fromhet;
ur bort att glömma sig sjelf, för att så mycket
ättre kunna tänka på alla, med den milda kär-
ekens tanka. Se, kärleken sjelf räcker mig Vap-
et, han skall ock visa mig vägen till tyrannen.
älan då att utföra den stora gerningen.
Och hon försvann, såsom dimman öfver ber-
et, när den går att förklara sig uti ett välgö- -
ande arlaresn,
(Slutet följer) 74