uighet med all besrepp om tryckirinet, da ICI
censorernes verksamhet omöjligt några tillfreds-
ställande föreskrifter kunna meddelas och kon-
trollerna på densamma alltid blifva otillfredsstäl-
lande. - Man har, i alla de stater, som ej tillhöra
Rhenförbundet, äfven i dem som sedan återgått
till det gamla rättegångsbruket ifrån den då in-
förda brottmålslagskipningen efter Napoleonska la-
gen, nu Bört yrkas offentlighet vid domstolarne
och afskaffandet af det inqvisitoriska rättezångs-
sättet. I sjelfva Berlin har frågan om offentlig-
het vid vissa stadsmyndigheters förhandlingar en-
dast afslagits med några få röster, och dessa en-
dast derföre, att man i stät!et för ordet: Bärger,
(medborgare eller den som äger medborgerliga rät-
tigheter) i förslaget nyttjat ordet: Volkp, hvilket
skulle förutsätta, att äfven de som icke ägde bor-
gerliga rättigheter, utlänningar, resande o s. Vv.
skulle kunna fordra plats i embetslokalerna för
att åhöra öfverläggningarna.
Öfver allt, men i synnerhet i Sachsen och Ees-
sen, har ett stort interesse blifvit väckt af frågan om
afskaifandet af det inqvisiloriska rättegångssättet i
brottmål. Öfverallt synes man vara öfverens om
dess otjenlighet; och Rhenprovinsernas exempel
på fördelen af det offentliga anklagelsesältet fram-
står i detta afseende såsom en ledande kraft,
hvilken snart måste bära frukt, emedan det helt
och hållet bestämt allmänna meningen i denna
fråga.
En tysk lärd, professor Hepp i Täibingen, har
ifrat för den inqvisitoriska rättegångens afskaf-
fande, hvilket han gjort i en intressant skrift:
Om åtal, offentlighet och mundtlig procedur vid
-straffdomstolarne, grundadt på en historisk-kritisk
undersökning om nu brukliga inqvisitionsproces-
sen. Han yttrar deri, ibland annat, följande:
Det kan icke nekas, att offentliga meningen i
afseende på hufvudsyftningen af det nu brukliga
inqvisitoriska rältegångssättet i brottmål, som å-
syftar att om möjligt åstadkomma en bekännelse
af den anklagade, uttalar ett icke döljbart miss-
troende till detsamma, hvilket äfven icke är o-
grundadt, då det, oaktadt torturens upphäfvande,
icke felas bevis på stora missbruk, hvilka genom;
denna lagens syftning framkallas. Äfven har
detta vållat, att inqvisitionsprocessen efter hand
antagit en hemlig -karakter, hvilken aldrig kan
blifva förenlig med -brottmålslagskipningens vär-
dighet; att den fört till ett alltför våaligt bruk
alt utlänja ransakningarhe, under det att brott-
målslagskipningens mål just borde vara att på-
skynda dem, emedan detta är kraftigare än alla
hotelser med svåra straff; att den anklagade, ge-
nom ransakningens långsamhet och häktningen un-
derkastas en kel hop lidanden, hvilka ofta kunna
vara. lika så svåra, ja stundom svårare, än det
förtjenta straffet, hvarigenom medel och ändamål
råka i det största missförhållande, och förtroen-
det till sjelfva lagskipningen försvagas; slutligen,
att ransakningsdomaren, genom åläggandet af en
sådan onaturlig pligt försättes i en den obehagli
gaste, besvärligaste och vådligasse ställning i det
borgerliga samhället. Det sämsta af allt är lik-
väl, att staten, i det den tager i anspråk sannin-
gen (det är sjelf-anklagelsen) äfven af den ankla-
gade, blifver nödsakad att emot nekande eller!
vägran att svara på de vigtigaste frågorna, an-
-vwända tvångsmedel, sådana som de, hvilka ännu
nästan öfverallt bestå, såsom sorgliga qvarlemnin-
gar och surrogater för tortyrens barbariska grymhet.
Ty har staten rätt till det förra, så måste den
äfveh anses befogad att, i händelse af behof, göra!
denna rätt gällande genom tvång; eljest vore den
blott ofullständig eller rättare sagdt alldeles ingen
rätt, emedan en rält, utan möjlighet att använda
tvångsmedel, icke låter sig tänkas I detta afl
seende skiljde man icke en gång emellan tillåtna
-och otillåtna medel. Fordom funnos nerligen
tortyr (kroppsplågande) och territion (skräckme-
del), sedan trädde prygelstraff i dessas ställe, hvil-
ka äfven ännu Ii dag icke blifvit öfverallt upp-
häfda, och deras plats intogs af ransakningarnes
förlähgande eller deras förtungande genom inspärr-
ning, mörka arrester, minskning af födan, 0. s. Vv.
Hvilka gräsligheter omtalar icke äfven vår
nyare brottmålshistoria i detta afseende? Så blef
t. ext för några år sedan i Tyskland, uti Darm-
stadts fängelse, maten för en oskyldigt anklagad
person till den grad saltad, att då han dertill ej
fick vatten, han under törstens qval måste dric-
ka sin egen urin; och hvad kunna de berätta,
som genomgålt fasorna af den politiska inqvisi-
tions-process, som i några tyska stater ägde rum
i medlet af förra decennium, och hvilkas berät-
telser säkerligen äro ett intet emot de qval, som
ålades andra, hvilka dogo i fängelset och deri-
genom hindrades: att uppenbara hvad de måst
utstå.n 3
Dessa yttranden och underrättelser från ett
land, som ännu är i saknad af politisk frihet,
äro af stort intresse här i landet, der ett så starkt
motstånd ännu äger rum mot offentlighet vid åt-
skilliga både regerings- och kommunal-auktorite-
ter, oaktadt den redan ägt rum af gammalt vid
de allmänna domstolarna. Och likväl har man
ännu icke sett ett enda skäl i sak förebragdt,
som kunde vederlägga de anförda bevisen på nyt-
tan och nödvändigheten af offentlighet, så väl i
poliskarnrarna i alla de mål, hvari de döma, och
det, i anseende till den summariska proceduren,
alltid större äfventyr för misstag eller godtygke
måste finnas, som hos magistraten, stadens äld-
ste, mm, Mm: ;
na 2 es
— Aftonbladet har tid efter annan meddelat
åtskilliga utdrag ur Charles Dickens bok om hans
sr mma, NN
resa i Amerika. Detta lilla arbete lemnar vil
icke någon hel bild eller beskrifning på de Före-