och ädelmodiga medlemmar, förblef helt och hållet främmande. Denna föraktade och försmådde filosofernes och borgarklassernes idter; men ideerna vunno framsteg, och man vet hvad följden deraf blef. Hvem kan bestrida, att om aristokratien och konunga-makten haft den skickligheten att kunna förutse det tillkommande, så hade -muvemanget kunnat styras i en lycklig riktning? Nu för tiden sprider sig den socialistiska litteraturen, i synnerhet den starkt revolutionära, hastigt och genom vidsträckta vägar bland de lägre klasserna. Nå väll långt ifrån att känna till ati denna litteratur är omätlig, långt ifrån att veta något om dess innehåll och utgrening, vet man I de bezge kamrarna endast genom några sällsynta fall, och blott genom titlarna, att denna mäktiga litteratur förefinnes. Under det de socialta frågorna afhandlas och hållas vid Hfibland massorna, samt der allmänt få den mest revolutionära lösning, fråga de uppsatte och embetsmännen med uttryck a! ett slags förakt, hvad dessa sociala frågor betyda? Och dessa samme män beskärma sig ännu öfver blindheten hos den aristokrati, som dansade i Versailles, samma afton då bastiljen stormades! Vi hafve, ännu icke hunnit till den afton, då proletärerne storma borgarklassernas bastiljer. men vi äro på vägen dit. ) i Nittonde århundradet förnyar det adertonde århundradets rörelse, och fortsätter den, och det nya muvemanget skall blifva ett samhällsnvuvemang. Se der saken på det hela. : Ofvanom detta samöälls-muvemang, hvars anda, vare sig med en upprorisk eller en omskapande kara akter, genomtränger massorna och de nya generationerna; ofvanför samhälls-muvemanget, håller det gamla politiska muvemanget på alt aflida, under konvt ner, som, fastän de ock endast vore aftynandets, icke derföre äro mindre farliga. Och det, som gör sakernas belägenhet ännu svårare, är allt skakningarna af denna sista rörelse, den feberaktiga retning, som då eger rum, återverka på det nya muvemanget och hänföra det tiil revolution Skola väl den nya dyrastien och den nya aristokratien uppfatta den bestämmelse, som, då de sattes i spetsen för franska folket, 4830 års revolution ålade dem? Vi hoppas det ännu. Men på det att de måte fatta detta begrepp, är det nödigt att läror utveckla sig inom den offentliga borgarklassen, läror, hvilka ännu på långt när icke styra densamma. Dessa storariade och ädla läror har en man, kring hvars hufvud naturen fästat den böra politikens och den höga skaldekonstens dubbla strålglans, redan länge söktatt inskärpa hos denna hälft af den officiella borgerliga klassen, som kallar sig det konservativa partiet. Efter åtla års opp når predikande, för att hos detta parti utveckla begreppen om ordning, stabilitet, fred, såsom sanna och nödvändiga vilkor för verksamhet, framsteg och ära, har den högt ansedde aposteln, hr Lamartine, afstått från alt omvända dessa förstockade sinnen, dessa hårda hjertan, dessa vanartade söner af nationalförsamlingens och konstituerande-församlingens högsinnade borgare samt af våra stora revolutionära armåer. Vi förmoda, att hr de Lamartine icke hoppas mera af venstra sidans underhandlingar, än han kunnat erhålla af centerns. Men som de förra, i brist på den välgörande saften, gömt några lemningar af 89 års skal; som de ännu tala några ord om denna stora tidrymd, fastän dei sina stelnade hjertan icke mera känna något slå för det höga målet; som dessa yttre sken, brist på verkligheten, uppehållit åt dem inom landet, hos unga och Uligilne min, en popularitet, som öfverlöparne från orden och principerna förlorat — för dessa orsaker, utan tvifvel, har de Lamartine velat intaga en ställning, som är mera gynnande för pånyttfödelsens verk, hvilket han vill fullborda enligt landets läror. Långt ifrån att öfvergifrva sina idter, lånet ifrån att handlöst lemna sitt ädla örsök, och för att låta sitt land hättre uppfatta sitt ord och sina höga läror har herr de Lamartine trott sig böra tala från en annar plats. Han ville oj, att landet, genom något möjlig! misstag, skulle taga honom med i ansvarigheten för det tillbakaskridande, som nu måste läggas dem til last, för hvilka han förut kämpat i den lagliga ordningens och fredens namn. Han behöfde, för at kort och godt afböja allt populärt missförstånd, er lysande brytning. Se der, huru vi förklara herr La martines sista beteende. Det är icke ett ingående ett gammalt parti; en sådan ingång är, på sätt v sagt, omöjlig. ) Det är i alla händelser något högst märkligt att likasom konungarne i Trankrike förrZbad sin bastilj, der de inneslöto misshaglige perso nar på behaglig tid, så har man nu fängelser der de försvarslösa bland den arbetande klas can inctänsac nå Ahectämd tid. och som de ar