och ädelmodiga medlemmar, förblef helt och hål-
let främmande. Denna föraktade och försmådde
filosofernes och borgarklassernes idter; men ide-
erna vunno framsteg, och man vet hvad följden
deraf blef. Hvem kan bestrida, att om aristo-
kratien och konunga-makten haft den skicklighe-
ten att kunna förutse det tillkommande, så hade
-muvemanget kunnat styras i en lycklig riktning?
Nu för tiden sprider sig den socialistiska littera-
turen, i synnerhet den starkt revolutionära, ha-
stigt och genom vidsträckta vägar bland de lägre
klasserna. Nå väll långt ifrån att känna till ati
denna litteratur är omätlig, långt ifrån att veta
något om dess innehåll och utgrening, vet man I
de bezge kamrarna endast genom några sällsynta
fall, och blott genom titlarna, att denna mäktiga
litteratur förefinnes. Under det de socialta frågorna
afhandlas och hållas vid Hfibland massorna, samt
der allmänt få den mest revolutionära lösning, fråga
de uppsatte och embetsmännen med uttryck a!
ett slags förakt, hvad dessa sociala frågor bety-
da? Och dessa samme män beskärma sig ännu
öfver blindheten hos den aristokrati, som dansa-
de i Versailles, samma afton då bastiljen storma-
des! Vi hafve, ännu icke hunnit till den afton,
då proletärerne storma borgarklassernas bastiljer.
men vi äro på vägen dit. ) i
Nittonde århundradet förnyar det adertonde år-
hundradets rörelse, och fortsätter den, och det
nya muvemanget skall blifva ett samhällsnvuve-
mang. Se der saken på det hela. :
Ofvanom detta samöälls-muvemang, hvars an-
da, vare sig med en upprorisk eller en omska-
pande kara akter, genomtränger massorna och de
nya generationerna; ofvanför samhälls-muveman-
get, håller det gamla politiska muvemanget på alt
aflida, under konvt ner, som, fastän de ock
endast vore aftynandets, icke derföre äro mindre
farliga. Och det, som gör sakernas belägenhet
ännu svårare, är allt skakningarna af denna sista
rörelse, den feberaktiga retning, som då eger rum,
återverka på det nya muvemanget och hänföra
det tiil revolution
Skola väl den nya dyrastien och den nya ari-
stokratien uppfatta den bestämmelse, som, då de
sattes i spetsen för franska folket, 4830 års re-
volution ålade dem? Vi hoppas det ännu. Men
på det att de måte fatta detta begrepp, är det
nödigt att läror utveckla sig inom den offentliga
borgarklassen, läror, hvilka ännu på långt när
icke styra densamma. Dessa storariade och ädla
läror har en man, kring hvars hufvud naturen
fästat den böra politikens och den höga skalde-
konstens dubbla strålglans, redan länge söktatt in-
skärpa hos denna hälft af den officiella borgerliga
klassen, som kallar sig det konservativa partiet. Efter
åtla års opp når predikande, för att hos det-
ta parti utveckla begreppen om ordning, stabili-
tet, fred, såsom sanna och nödvändiga vilkor för
verksamhet, framsteg och ära, har den högt an-
sedde aposteln, hr Lamartine, afstått från alt om-
vända dessa förstockade sinnen, dessa hårda hjer-
tan, dessa vanartade söner af nationalförsamlingens
och konstituerande-församlingens högsinnade bor-
gare samt af våra stora revolutionära armåer.
Vi förmoda, att hr de Lamartine icke hoppas
mera af venstra sidans underhandlingar, än han
kunnat erhålla af centerns. Men som de förra,
i brist på den välgörande saften, gömt några lem-
ningar af 89 års skal; som de ännu tala några
ord om denna stora tidrymd, fastän dei sina stel-
nade hjertan icke mera känna något slå för det
höga målet; som dessa yttre sken, brist på verk-
ligheten, uppehållit åt dem inom landet, hos un-
ga och Uligilne min, en popularitet, som öfverlö-
parne från orden och principerna förlorat — för des-
sa orsaker, utan tvifvel, har de Lamartine velat
intaga en ställning, som är mera gynnande för
pånyttfödelsens verk, hvilket han vill fullborda
enligt landets läror.
Långt ifrån att öfvergifrva sina idter, lånet ifrån
att handlöst lemna sitt ädla örsök, och för att låta
sitt land hättre uppfatta sitt ord och sina höga läror
har herr de Lamartine trott sig böra tala från en annar
plats. Han ville oj, att landet, genom något möjlig!
misstag, skulle taga honom med i ansvarigheten för
det tillbakaskridande, som nu måste läggas dem til
last, för hvilka han förut kämpat i den lagliga ord-
ningens och fredens namn. Han behöfde, för at
kort och godt afböja allt populärt missförstånd, er
lysande brytning. Se der, huru vi förklara herr La
martines sista beteende. Det är icke ett ingående
ett gammalt parti; en sådan ingång är, på sätt v
sagt, omöjlig.
) Det är i alla händelser något högst märkligt
att likasom konungarne i Trankrike förrZbad
sin bastilj, der de inneslöto misshaglige perso
nar på behaglig tid, så har man nu fängelser
der de försvarslösa bland den arbetande klas
can inctänsac nå Ahectämd tid. och som de ar