se ARMAR RE AV (i rektor Almqvists skrift till Domkapitlet finna den lutherske theologens ord anförde på latin men vi låte dem här hellre inflyta i öfversättning Alt Vigseln är absolut nödvändig till äkten askapet, och följaktligen hör till det väsendUiga adess form, skulle kunna visas med följande skäl 1) Af äktenskapets första instiftelse. Sådan! som i enlighet med äktenskapets första instiftel se hör till äktenskapet, det är alldeles nödvän digt derför, och tillhör följaktligen det väsendtliga dess form. Men makarnes helgande och välsignan de erfordras, i likhet med den första instiftelsen Genes. 2: 22 etc. 2) Af det christliga äktenskapets beskaffenhet sEtt äktenskap, afslutadt blott genom kontrahen ternas öfverenskommelse och med ord, som ut trycka denna öfverenskommelse, är endast et pcivilt kontrakt; men de christnes äktenskap äö .ett heligt förbund, en helig sak; följaktligen böj till det civila kontraktet läggas kyrklig välsignel se, hvarigenom detsamma göres till ett helig aförbund. 3) Af den Canoniska lagen. (Ställen anföra ur den romerska Canoniska lagen.) Z) Af den borgerliga lagens stadgande. (Stäl len uppräknas ur denna lag, till och med Justioniani Noveller.) B. Skälen emot; (sid. 605.) Den motsatta tanken utgår ifrån följande grunder: 1). Sjelfva vigselns beskaffenhet. Makars kyrkliga välsignelse har icke för sig någon tydlig och bepstämd befallning af Gud. Vi äre icke ovillige, at! medgifva (Haud inviti concedimus), att densamma yblifvit införd i from och nyttig afsigt, samt att spår deraf gifvas i detgudomliga ordet, hvilket vi längre fram (i boken) skola utförligare anföra; liksväl kan väl svårligen ur den Heliga Skrift någon gifven föreskrift uppvisas, att makar högtidligt och kyrkligt skola välsignas; följaktligen kan vigseln ej heller fastställas såsom någonting för äktenskapets väsende absolut nödvändigt, eller hörande till det oundgängliga i dess form. Vidare. Allt som är sådant, att en saks väsende och hela beskaffenhet (essentia et inlegritas) fuilkomligen kunna vara till, det förutan, tillhör icke det väsendtliga deruti, eller det, som icke får vara borta, utan att saken sjelf går om intet. Men för äktenskapet qvarstår hela dess beskaffenhet i sin fullkomlighet (sua infegritas), oaktadt den preasterliga välsignelsen icke är med. Ty så fort tillvräckliga orsaker eller grunder för mnåzot (causw asutficientes) i sjelfva verket och obehindradt finpnas till, så följer också alltid verkan. Men utan den presterliga välsignelsen gifves för äktenskapet i alla fall den nyssnämnde tillräckliga grunden, i sjelfva verket och obehindradt. En lagtig nöfverenskommelse, personerna emellan, kan nemligen finnas, rättsenligt tillkännagifven med yttre ord och verkande till en oupplöslig förening; oaktadt kyrklig välsignelse icke medföljer; och en sådan Äktenskapsöfverenskommelse (Iatrimopnialis Consensus) gör tillfyllest, för att införa denana oupplösliga förening, så fort både dess väsende och form äro till. Följaktligen utgör vigseln icke någon egenilig form för äktenskapet, eller något absolut nödvändigt vilkor för dess väsende. 2) Af motskälens uppräknande och skärskådande. Om vi noga öfverväga och kalkulera (ad ealculos revocemus) alla skäl, för hvilkas skull vigsel meddelas åt makar, så skole vi finna intet enda af dem innebära, att densamma (vigseln) ptillhör äktenskapets väsende, eller fordras för att det skall vara (esse), utan allenast på det att det skall vara väl (bene esse) ). Följaktligen kan denna välsignelse icke statueras såsom någonting oundgängligt för äktenskapets form ). 3) Af likheten med dylikt hos hedningarne. Hvad som fordom hos Romerne utgjorde Brudens hemförande (Deductio in domum), det är numera pvigseln, hvilken trädt i dess ställe. Men ofvannämnde Hemförande har aldrig räknats höra till äktenskapets sjelfva väsende. Placentinus (hans amottanke anföres, och vederilägges af de förnämste Rättslärde, I C: torum potior pars.) 4) Af den orimlighet, som eljest skulle följa. Om vigseln skulle utgöra något väsendtligt för äktenskapets form eller ett dess nödvändiga vilkor, så skulle följa, att intet äktenskap nånsin funaits hos hedningarne; likasom, då i den Israölitiska församlingen väl knappast ett sådant välsignande och presterligt helgande, som nu gifves, kan förevisas, följden måste blifva, att älfven i Gamla Testamentet något sant och giltigt äktenskap icke skulle hafva funnits hos Guds folk. Först den romerska biskopen Soter I berättas på Antonini befallning, omkring år 474 e Chr., omsider hafva stadgat, alt en hustru icke skulle phållas för laglig, derest ej en prest formligt välsignat henne, (Platina i Soters Lefvernesbeskrifning pag. 23); ehuru detta bruk likväl är äldre, såsom vi på silt ställe skola visa. C. För frågans afgörande (förutsalt, att här handlas om ett äktenskaps afslutande emellan christne och inom församlingens uppgilne gränsor), måste man göra åtskillnad: pÅ. Emellan Makarnes öfverenskommelse (Conasensus Matrimonialis), hvilken före den högtidliga avälsignelsen i församlingens närvaro offentligen af atrolofvade, efiervår tids plägseder, afgilves; och asjelfoa den presterliga derpå följande välsignelsen. Det förra, eller makarnes Öfverenskommelse Om äktenskap, är alldeles oundgänglig, såvida ett oupplösligt äktenskapsband skall knytas, hvartill trolofningen (Sponsalitius Consensus) ensam icke är nog; såsom vi (på elt ställe i boken föru!) pbevisat. Och då nyssnämnda öfverenskommelse om äktenskap afgilfves i församlingens offentliga