se ARMAR RE AV
(i rektor Almqvists skrift till Domkapitlet finna
den lutherske theologens ord anförde på latin
men vi låte dem här hellre inflyta i öfversättning
Alt Vigseln är absolut nödvändig till äkten
askapet, och följaktligen hör till det väsendUiga
adess form, skulle kunna visas med följande skäl
1) Af äktenskapets första instiftelse. Sådan!
som i enlighet med äktenskapets första instiftel
se hör till äktenskapet, det är alldeles nödvän
digt derför, och tillhör följaktligen det väsendtliga
dess form. Men makarnes helgande och välsignan
de erfordras, i likhet med den första instiftelsen
Genes. 2: 22 etc.
2) Af det christliga äktenskapets beskaffenhet
sEtt äktenskap, afslutadt blott genom kontrahen
ternas öfverenskommelse och med ord, som ut
trycka denna öfverenskommelse, är endast et
pcivilt kontrakt; men de christnes äktenskap äö
.ett heligt förbund, en helig sak; följaktligen böj
till det civila kontraktet läggas kyrklig välsignel
se, hvarigenom detsamma göres till ett helig
aförbund.
3) Af den Canoniska lagen. (Ställen anföra
ur den romerska Canoniska lagen.)
Z) Af den borgerliga lagens stadgande. (Stäl
len uppräknas ur denna lag, till och med Justi-
oniani Noveller.)
B. Skälen emot; (sid. 605.) Den motsatta tan-
ken utgår ifrån följande grunder:
1). Sjelfva vigselns beskaffenhet. Makars kyrk-
liga välsignelse har icke för sig någon tydlig och be-
pstämd befallning af Gud. Vi äre icke ovillige, at!
medgifva (Haud inviti concedimus), att densamma
yblifvit införd i from och nyttig afsigt, samt att
spår deraf gifvas i detgudomliga ordet, hvilket vi
längre fram (i boken) skola utförligare anföra; lik-
sväl kan väl svårligen ur den Heliga Skrift någon
gifven föreskrift uppvisas, att makar högtidligt
och kyrkligt skola välsignas; följaktligen kan vig-
seln ej heller fastställas såsom någonting för äk-
tenskapets väsende absolut nödvändigt, eller hö-
rande till det oundgängliga i dess form. Vidare.
Allt som är sådant, att en saks väsende och he-
la beskaffenhet (essentia et inlegritas) fuilkomli-
gen kunna vara till, det förutan, tillhör icke det
väsendtliga deruti, eller det, som icke får vara
borta, utan att saken sjelf går om intet. Men
för äktenskapet qvarstår hela dess beskaffenhet i
sin fullkomlighet (sua infegritas), oaktadt den pre-
asterliga välsignelsen icke är med. Ty så fort till-
vräckliga orsaker eller grunder för mnåzot (causw
asutficientes) i sjelfva verket och obehindradt fin-
pnas till, så följer också alltid verkan. Men utan
den presterliga välsignelsen gifves för äktenska-
pet i alla fall den nyssnämnde tillräckliga grun-
den, i sjelfva verket och obehindradt. En lagtig
nöfverenskommelse, personerna emellan, kan nem-
ligen finnas, rättsenligt tillkännagifven med yttre
ord och verkande till en oupplöslig förening;
oaktadt kyrklig välsignelse icke medföljer; och
en sådan Äktenskapsöfverenskommelse (Iatrimo-
pnialis Consensus) gör tillfyllest, för att införa den-
ana oupplösliga förening, så fort både dess väsen-
de och form äro till. Följaktligen utgör vigseln
icke någon egenilig form för äktenskapet, eller
något absolut nödvändigt vilkor för dess väsende.
2) Af motskälens uppräknande och skärskå-
dande. Om vi noga öfverväga och kalkulera (ad
ealculos revocemus) alla skäl, för hvilkas skull
vigsel meddelas åt makar, så skole vi finna in-
tet enda af dem innebära, att densamma (vigseln)
ptillhör äktenskapets väsende, eller fordras för att
det skall vara (esse), utan allenast på det att
det skall vara väl (bene esse) ). Följaktligen kan
denna välsignelse icke statueras såsom någonting
oundgängligt för äktenskapets form ).
3) Af likheten med dylikt hos hedningarne.
Hvad som fordom hos Romerne utgjorde Brudens
hemförande (Deductio in domum), det är numera
pvigseln, hvilken trädt i dess ställe. Men ofvan-
nämnde Hemförande har aldrig räknats höra till
äktenskapets sjelfva väsende. Placentinus (hans
amottanke anföres, och vederilägges af de förnäm-
ste Rättslärde, I C: torum potior pars.)
4) Af den orimlighet, som eljest skulle följa.
Om vigseln skulle utgöra något väsendtligt för
äktenskapets form eller ett dess nödvändiga vil-
kor, så skulle följa, att intet äktenskap nånsin
funaits hos hedningarne; likasom, då i den Is-
raölitiska församlingen väl knappast ett sådant
välsignande och presterligt helgande, som nu gif-
ves, kan förevisas, följden måste blifva, att älf-
ven i Gamla Testamentet något sant och giltigt
äktenskap icke skulle hafva funnits hos Guds folk.
Först den romerska biskopen Soter I berättas på
Antonini befallning, omkring år 474 e Chr., om-
sider hafva stadgat, alt en hustru icke skulle
phållas för laglig, derest ej en prest formligt väl-
signat henne, (Platina i Soters Lefvernesbeskrif-
ning pag. 23); ehuru detta bruk likväl är äldre,
såsom vi på silt ställe skola visa.
C. För frågans afgörande (förutsalt, att här
handlas om ett äktenskaps afslutande emellan
christne och inom församlingens uppgilne grän-
sor), måste man göra åtskillnad:
pÅ. Emellan Makarnes öfverenskommelse (Con-
asensus Matrimonialis), hvilken före den högtidliga
avälsignelsen i församlingens närvaro offentligen af
atrolofvade, efiervår tids plägseder, afgilves; och
asjelfoa den presterliga derpå följande välsignel-
sen. Det förra, eller makarnes Öfverenskommel-
se Om äktenskap, är alldeles oundgänglig, såvida ett
oupplösligt äktenskapsband skall knytas, hvartill
trolofningen (Sponsalitius Consensus) ensam icke
är nog; såsom vi (på elt ställe i boken föru!)
pbevisat. Och då nyssnämnda öfverenskommelse
om äktenskap afgilfves i församlingens offentliga