om arfsynden, försoningen och rättfärdiggörelse
af tron ?
Då i denna fråga, som blifvit satt i nära sam
manhbang med den föregående, ett antal ställen u
den Hel. Skrift citeras, faller man naturligen p
den tanken, att alla dessa ställen icke blott må
ste röra den christna tron i allmänhet, menniskan
otvifvelaktiga egenskap att vara behäftad me
synd, samt hennes härmed följande behof af för
soning och frälsning, utan innefatta någonting sär
skildt afgörande 1 och för den Evangeliskt-luther
ska kyrkan, å ena, samt de henne bekämpand
kyrkosystemer, å andra sidan. — Huruvida s
är, upplyses man bäst genom att i Nya Testa
mentet sjelf uppslå och läsa alla dessa ställen
Nu frågar mig H.D.C., om jag antager vå
församlings lära i ofvan uppräknade stycken. Ja:
anser det vara vår rättighet, om icke pligt, at
fatta Församlingens lära i djupet, att söka full
komligen förstå hvad hon afser; och så fattad
så förstådd, antager jag henne, likasom jag alltic
antagit Benne. Till svar på H.D.C:s fråga få
jag derföre för egen räkning åberopa Augsburgi
ska Bekännelsen, Art. II, III och IV (jemförd
med hvad som blifvit sagdt rörande Grundlära?
emot slutet af förra frågan), hvilket jag anse
för vår församlings lära i denna del. Det, som
mine vVedersakare orättvist hos mig velat håll
för heterodoxi, består nemligen alldeles icke uti
att jag i dessa stora ämnen vill något i grun
den annat: utan, att jag will detsamma, men
djupet fattadt, som man eljest alltför vanligt ta
ger på ytan. 57 (Slutet följer r.)