om arfsynden, försoningen och rättfärdiggörelse af tron ? Då i denna fråga, som blifvit satt i nära sam manhbang med den föregående, ett antal ställen u den Hel. Skrift citeras, faller man naturligen p den tanken, att alla dessa ställen icke blott må ste röra den christna tron i allmänhet, menniskan otvifvelaktiga egenskap att vara behäftad me synd, samt hennes härmed följande behof af för soning och frälsning, utan innefatta någonting sär skildt afgörande 1 och för den Evangeliskt-luther ska kyrkan, å ena, samt de henne bekämpand kyrkosystemer, å andra sidan. — Huruvida s är, upplyses man bäst genom att i Nya Testa mentet sjelf uppslå och läsa alla dessa ställen Nu frågar mig H.D.C., om jag antager vå församlings lära i ofvan uppräknade stycken. Ja: anser det vara vår rättighet, om icke pligt, at fatta Församlingens lära i djupet, att söka full komligen förstå hvad hon afser; och så fattad så förstådd, antager jag henne, likasom jag alltic antagit Benne. Till svar på H.D.C:s fråga få jag derföre för egen räkning åberopa Augsburgi ska Bekännelsen, Art. II, III och IV (jemförd med hvad som blifvit sagdt rörande Grundlära? emot slutet af förra frågan), hvilket jag anse för vår församlings lära i denna del. Det, som mine vVedersakare orättvist hos mig velat håll för heterodoxi, består nemligen alldeles icke uti att jag i dessa stora ämnen vill något i grun den annat: utan, att jag will detsamma, men djupet fattadt, som man eljest alltför vanligt ta ger på ytan. 57 (Slutet följer r.)