, , , I Å JL IUM VU E et JV LECUOLLOfILERELLO TD JET UI ver befinner mig inför domstol. Jag är kallad, att stå till svars juridice, och med juridiska följder. Det är derföre jag behöfver den förutgående bestämmelsen, hvarom jag talat, icke såsom en enskilds meninz, utan såsom någonting juridiskt afgjordt att utgå ifrån. Och detta kan allenast H. D. C., eller Kongl. Maj:t meddela; såvida icke äfven Rikets Ständer behöfva ingå med sin tanke, då saken väl i sig sjelf torde vara en af de djupaste, mest maktpåliggande Lagfrågor, och ej blott en Ordningsfråga. Ännu en gång. Då H. D. C. förelagt mig till besvara TN huruvida jag menar, att kyrkans bekännelseskrifter verkligen öfverensstämma med den Heliga Skrift, och framför allt dennas grundlära äfven är dessa symboliska skrifters, af hvilka sedan lärosystemet i dess helhet skriftenligt bestämmes? — så är det en ren ogörlighet för hvem det vara må, således äfven för mig, alt härpå svara ovilkorligen och kategoriskt, med mindre först stadgas hvad som med den verkliga öfverensstämmelsen skall menas? Om dertill fordras en total och absolut likenlighet? Eller om en partiell gör nog? I menniskomakt står följaktligen icke, att, före detta afgörande, besvara frågan annorlunda än vilkorligen och hypothetiskt; såsom jag ofvanföre gjort. Att icke en total och absolut Congruens finnes emellan de Symboliska böckerna och den Heliga Skrift, anser H. D. C. sjelf, enär det — för att påminna om ett redan anfördt exempel — låter en officiell Kateches nyttjas i församlingen, som i ett vigtigt fall snörrått upphäfver en af Symboliska böckernas hufvuddogmer; och hvilken kateches det icke vore möjligt för H. D. C., att, utan till regeringen inlemnad protest, låta utöfva sin inflytelse på ungdomen och kyrkans alla medlemmar i landet, derest icke H. D. C. ansåge de symboliska böckerna i den delen strida emot den Heliga Skrift och böra upphäfvas. Punkten är en. af de största 1 hela lärosystemet; ty den rör 4) ett Sacrament, 2) alla menniskor, enär vi alle böra döpas; och 5) ett af vilkoren för vår eviga salighet, hvilken de symboliska böckerna statuera skola uteblifva för hvar och en af oss, den der som nyföddt barn kunde hafva kommit att sakna dop; men hvarom katechesen stadgar annorlunda. Jag har velat inskränka mig till detta enda exempel på Incongruens. Hvar och en, något hemma i kyrkans häfder och dogmhistorien, vet bäst, huru många andra gifvas. Men skall väl derföre vår bekännelses verkliga öfverensstämmelse med den Heliga Skrift förnekas? Det är just detta, som beror på hvad beprepp man fäster vid uttrycket: verklig öfverensstämmelse; och hvilket jag nödgats öfverlemna åt H. D. C. sjelf att definitivt afgöra, då mitt svar på 7:de frågan (ibland de förra 42) icke ansetts tillräckligt; ett svar, som utgick ifrån den grundsatsen, att en fotal Congruens med bibeln, för bekännelseskrifternas verkliga öfverensstämmelse dermed, icke vore af nöden; och hvarföre jag då också ansåg mig kunna svara fa på den i ämnet framställda frågan. Vid detta ja förblifver jag; och gör det så länge icke lagligen stadgadt varder, att för verklig öfverensstämmelse fordras en total och absolut Congruens, i hvilken händelse, om den inträffar, jag blefve nödsakad, att sedermera med FL. D. C. till rättesnöre, på sammaXfråga svara Nej. Hvad slutligen den omständigheten beträffar. hvarpå H. D. C. i sin fråga här uttryckligen lägger största vigt, nemligen, huruvida den Heliga Skrifts Grundlära äfven är de Symboliska böckernas (Grundlära), det vill således säga, med undantag af Partialismer på begge sidorna; så svarar jag härpå ett obetingadt Ja. I afseende på H. D. C:s fråga, nödsakas jag likväl nämna, att jag icke funnit uttrycken i dess sista afdelning så beskaffade, att icke tvenne fullkomligt motsatta meningar derur af läsaren kunna dragas; hvadan, då det ej är möjligt, att på förhand känna hvilkendera är H. D. C:s, också två hvarann motsalta svar, ett för hvardera fallet, måste meddelas. H. D. C. behagar uttrycka sig, att Lärosystemet dess helhet af de symboliska skrifterna skriftenligt bestämmes. Om nu med orden )i dess helhet menas allenast Läran i stort taget, i dess universala tanke, i dess grundsyfte; så svaras härtill ett ovilkorligt Ja. Men om, åter, med i dess helhet, förstås Lärans hela omfattning till allt och hvartenda i systemets hvarje del, så att dertill räknas hvar sats, hvilken i lärans källor (t. ex. Joh. Gerhardi Loci Theologici, 4 delar i folio, eller 8 tomer i qvartband om cirka 4000 sidor hvardera) anföres såsom Evangeliskt-luthersk lärosats, så svaras lika obetingadt Nej; och, hvad mera vill säga, jag är nog uppriktig för alt påstå, det ingen luthersk theolog gifves i verliden, H. D. C:s egna samtlige ledamöter icke undantagne, som derpå skulle våga svara Ja. HH. Erkänner Ir Rektorn, att denna grundlära är den af Christus sjelf (Lue. 48: 43, 44; 45: 411 0. 1; 47: 10 m. fl.) och an apostlarna (Rom. 5 kap. m. fl.; 4 Joh. 4: 8, 9, 40; 2: 4, 2; 4 Petr. 2: 24; 5: 48) på många a med största eftertryck och tydlighet uttalade läran om menniskans naturliga oförmögenhet till det goda och till upprättelse, hvilken allena vinnes genom den af nåd skänkta och blott genom tron tillgängliga