den godheten att tillskrifva mig. Första gånger
år 4840, ingick jag i svar, ehuru på det hej
mera afvisande, emedan jag icke ansåg mig st
under H.D.C:s domvärjo då; en tanke, som FE
D.C. sjelf i sin andra skrifvelse, mig meddelad
April 4841, synes till någon del biträda, då de
förklarar sitt första bref icke så mycket hafv
haft till afsigt, att såsom embetsmyndighet säg
mig någonting, som fastmera blott lägga någr
råd på mitt samvete: elt meddelande, som ja
gerna emottager från hvem det vara må, enskil
person eller offentlig; och hvarföre jag således d
äfven vördnadsfullt tackade.
När H.D.C. tredje gången — i Septembe
år 4842 — tillkännagaf mig sin önskan, att ja
till svaromål måtte personligen infinna mig i FH
D.C., hörsammade jag och kom (d. 2 sistl. No
vember); enär det förhållande under tiden inträd!
att jag, såsom utan publik syssla, nu stod i o
medelbart förhållande till H.D.C. sjelf. Med an
ledning häraf var det äfven, som jag inom de
30 i samma månad meddelade svar på de XI
frågorna, och nu går att afgifva det på de Hi
Mången kunde kanske anse sin person förfördela
genom aft affordras redogörelse för spörsmål, som
under vanliga omständigheter, likasom förutsätta
att han i sina yttranden eller handlingar trädt re
ligion och sanning för när. Men då allt hvad ja
utgifvit beger under hvar mans bepröfvande, oci
ingen nu för tiden är okunnig om, att det a!dri
är genom embetsmyndighet, utan genom framlag
da motskäl, som yttrade tankar besegras, hvilke
sednare emot mig icke velat användas; så anse
jag mig, långtifrån förolämpad, tveriom — så
som jag ifrån början inför ILD.C. sat — till
fredsställd öfver det tillfälle, som lemnats mi
till belysande af alla dessa vigtiga omständigheter
Hvad som deremot omöjligen kan undgå, at
hos mig väcka en obehaglig känsla, är den förut-
sättning, framlagd i ILD.C:s sista skrifvelse, ati
jag i mina förut afgilna svar icke skulle hafva gåt!
till väga med full uppriktighet. Då ingen svensk
domstol har rätt all anse en parts ord annorle-
des än efter hvad han sjelf i dem yttrat, eller på
egen hand under dem lägga tankar och meningar
och det väl är ganska säkert, att H.D.C. lika lite!
emot mig, som någon annan, velat begå en dylik
orättvisa, så måste allt hvila på ett missförstånd.
Det måste hafva varit någonting, hvaruti jag ec
lyckats att uttrycka mig nog klart, oaktadt mitt
emödande att göra det.
Hvad mina vedersakare angår, så synes hela
felet, oförgripligen taladt, ligga deruti, att de ifrår
början tagit för en alldeles afgjord sak, det jag
haft orätt i en mängd fall, utan att de med nå-
got ord behöfde ådagalägga, hvaruti det orätta
bestode; men med fordran på mig af ett ovilkor-
ligt erkännande och afbedjande af — — hvad?
När jag nu, såsom en menniska med känsla för
Gud och sanning, icke kunnat förmå mig till nå-
gonting så besynnerligt, som att bifalla tillvaron
af felaktigheter, der dylika icke visats mig; så
anses detta för bristande uppriktighet.) Mina ve-
dersakare skulle förmodligen aldrig gifva mig vits-
ord om uppriktighet förr, än jag förnekat tänke-
sätt, utan skäl; eller känslor, utan ren grund.
Men H. D.C. är såsom domstol) upphöjdt öfver
mina vedersakares sätt.
Jag öfvergår nu till sjelfva frågorna.
IL
Erkänner Herr Rektorn, att Församlingens af
Hr Rektorn vid Prestblifvandet besvurna Bekän-
nelseskrifter måste för hvarje af församlingen
antagen lärare, enligt sjelfva begreppet af deita
förhållande, nödvändigt vara såsom läronorm
sålunda förbindande, att, enligt betydelsen af den
ed, han på dessa skrifter aftagt, han med för-
samlingen erkänner dom verkligen öfverens-
stämma med den Heliga Skrift, och fram-
för allt dennes Grundlära äfven vara dessa
Symboliska Skrifters, af hvilka sedan IL ä-
rosystemet i dess Helhet skriftenligt be-
stämmes ?
Denna fråga är till sitt grundsyfte alldeles den-
samma, som Frågan VIT, ibland de förut till mig
aflåtna XII. Jag får derföre i ödmjukhet åberopa
det utlåtande jag härpå förra gången afgaf.
Men. då H. D. C. nu af mig äskat eit vidare
och på saken ännu närmare gående yttrande, så
skall jag skrida dertill.
För att kunna svara definitivt på den fram-
ställda frågan, fordras oundgängligen, att förut
hafva en annan afgjord. Detta preliminära afgö-
rande rör hvad som rätteligen bör förstås under
benämningen: Öfverensstämmelse med den Heliga
Skrift?
Anser H. D. C. en Bekännelse till sitt läro-
system öfverensstämma med den Hel. Skrift, o-
aktadt åtskilligt särskildt (t. ex. någon eller nå-
gra theser) deruti icke sammanfalla med Bibelns
utsago? Med andra ord: fordras, för att för-
tjena benämningen Verklig öfverensstämmelse,
fullständig Congruens? eller gör en partiell till-
fyllest ?)
) Man kan visserligen också spåra exempel ej blott
å enskilde Vedersakare, utan på hela Auktr-
riteter, hvika, föga bekymrade om Christendo-
mens framgång, låtit af en eller annan bland