den godheten att tillskrifva mig. Första gånger år 4840, ingick jag i svar, ehuru på det hej mera afvisande, emedan jag icke ansåg mig st under H.D.C:s domvärjo då; en tanke, som FE D.C. sjelf i sin andra skrifvelse, mig meddelad April 4841, synes till någon del biträda, då de förklarar sitt första bref icke så mycket hafv haft till afsigt, att såsom embetsmyndighet säg mig någonting, som fastmera blott lägga någr råd på mitt samvete: elt meddelande, som ja gerna emottager från hvem det vara må, enskil person eller offentlig; och hvarföre jag således d äfven vördnadsfullt tackade. När H.D.C. tredje gången — i Septembe år 4842 — tillkännagaf mig sin önskan, att ja till svaromål måtte personligen infinna mig i FH D.C., hörsammade jag och kom (d. 2 sistl. No vember); enär det förhållande under tiden inträd! att jag, såsom utan publik syssla, nu stod i o medelbart förhållande till H.D.C. sjelf. Med an ledning häraf var det äfven, som jag inom de 30 i samma månad meddelade svar på de XI frågorna, och nu går att afgifva det på de Hi Mången kunde kanske anse sin person förfördela genom aft affordras redogörelse för spörsmål, som under vanliga omständigheter, likasom förutsätta att han i sina yttranden eller handlingar trädt re ligion och sanning för när. Men då allt hvad ja utgifvit beger under hvar mans bepröfvande, oci ingen nu för tiden är okunnig om, att det a!dri är genom embetsmyndighet, utan genom framlag da motskäl, som yttrade tankar besegras, hvilke sednare emot mig icke velat användas; så anse jag mig, långtifrån förolämpad, tveriom — så som jag ifrån början inför ILD.C. sat — till fredsställd öfver det tillfälle, som lemnats mi till belysande af alla dessa vigtiga omständigheter Hvad som deremot omöjligen kan undgå, at hos mig väcka en obehaglig känsla, är den förutsättning, framlagd i ILD.C:s sista skrifvelse, ati jag i mina förut afgilna svar icke skulle hafva gåt! till väga med full uppriktighet. Då ingen svensk domstol har rätt all anse en parts ord annorledes än efter hvad han sjelf i dem yttrat, eller på egen hand under dem lägga tankar och meningar och det väl är ganska säkert, att H.D.C. lika lite! emot mig, som någon annan, velat begå en dylik orättvisa, så måste allt hvila på ett missförstånd. Det måste hafva varit någonting, hvaruti jag ec lyckats att uttrycka mig nog klart, oaktadt mitt emödande att göra det. Hvad mina vedersakare angår, så synes hela felet, oförgripligen taladt, ligga deruti, att de ifrår början tagit för en alldeles afgjord sak, det jag haft orätt i en mängd fall, utan att de med något ord behöfde ådagalägga, hvaruti det orätta bestode; men med fordran på mig af ett ovilkorligt erkännande och afbedjande af — — hvad? När jag nu, såsom en menniska med känsla för Gud och sanning, icke kunnat förmå mig till någonting så besynnerligt, som att bifalla tillvaron af felaktigheter, der dylika icke visats mig; så anses detta för bristande uppriktighet.) Mina vedersakare skulle förmodligen aldrig gifva mig vitsord om uppriktighet förr, än jag förnekat tänkesätt, utan skäl; eller känslor, utan ren grund. Men H. D.C. är såsom domstol) upphöjdt öfver mina vedersakares sätt. Jag öfvergår nu till sjelfva frågorna. IL Erkänner Herr Rektorn, att Församlingens af Hr Rektorn vid Prestblifvandet besvurna Bekännelseskrifter måste för hvarje af församlingen antagen lärare, enligt sjelfva begreppet af deita förhållande, nödvändigt vara såsom läronorm sålunda förbindande, att, enligt betydelsen af den ed, han på dessa skrifter aftagt, han med församlingen erkänner dom verkligen öfverensstämma med den Heliga Skrift, och framför allt dennes Grundlära äfven vara dessa Symboliska Skrifters, af hvilka sedan IL ärosystemet i dess Helhet skriftenligt bestämmes ? Denna fråga är till sitt grundsyfte alldeles densamma, som Frågan VIT, ibland de förut till mig aflåtna XII. Jag får derföre i ödmjukhet åberopa det utlåtande jag härpå förra gången afgaf. Men. då H. D. C. nu af mig äskat eit vidare och på saken ännu närmare gående yttrande, så skall jag skrida dertill. För att kunna svara definitivt på den framställda frågan, fordras oundgängligen, att förut hafva en annan afgjord. Detta preliminära afgörande rör hvad som rätteligen bör förstås under benämningen: Öfverensstämmelse med den Heliga Skrift? Anser H. D. C. en Bekännelse till sitt lärosystem öfverensstämma med den Hel. Skrift, oaktadt åtskilligt särskildt (t. ex. någon eller några theser) deruti icke sammanfalla med Bibelns utsago? Med andra ord: fordras, för att förtjena benämningen Verklig öfverensstämmelse, fullständig Congruens? eller gör en partiell tillfyllest ?) ) Man kan visserligen också spåra exempel ej blott å enskilde Vedersakare, utan på hela Auktrriteter, hvika, föga bekymrade om Christendomens framgång, låtit af en eller annan bland