dessa farbröder hade varit en gisslan bland de fyrati och hade blifvit hängd; hans fader, en gubbe af vörd nadsväckande utseende, som kom ned till fartyget, di vi skulle fara ut att besöka honom, hade flytt til Bergen vid blodbadet, derifrån på en kaik till Ipsar och vidare till Italien. Jag upprepar, att jag ej kar föreställa mig hans känslor; han talade helt litet; de måste hafva varit för djupa att uttryckas. Jag be traktade allt med utomordentligt intresse; jag vill göra honom fråga efter fråga, men kunde icke, föl att ej upprifva hans sår. Vi lemnade huset och gingq ut i trädgården. Det syntes, att egarens öga ick vakade. deröfver; jag tog cn appelsin, som förlora sin gula färg, trädet vissnade, af brist på vård; våra fötter insnärjdes i ogräs, törnrosor och sällsynta drif. husplåntor, växande. vildt om hvarandra. Jag sade att-han talade litet, men det lilla ban sade var så mycket som volymer. I det vi passerade en stor blomkruka, hvari en vacker planta ordentligt slingrade sig, mumlade han otydligt: samma vas (lc möme vase), och en gång stannade han framför et träd och sade, vändande sig till mig: Detta är de enda träd jag. icke kommer ihåg. Dessa ord ochan dra små tillfälliga yttranden visade, huru djupt all: omständigheter voro fästade i hans minne, och sad mig, tydligare än långa tal, att dessa ruiner och denne förödelse söndersleto hans själ. Och huru skulle de kunnat vara annorlunda? Detta var hans faders hus hans ungdomshem, scenen för hans första, käraste och ömmaste minnen. Minnet, denna källa till våra stör sta plågor så väl som våra största nöjen, måste hafvc legat tungt på honom, måste hafva målat den för. fallna beh Öde scenen omkring. honom i ännu ljusar färger, mycket ljusare, än den någonsin var; det må ste hafva uppkallat bilden af väl kända och älskad vänner; han måste hafva frågat sig sjelf, i sin bittre själsångest: Min ungdoms vänner! hvar äro de? och funnit i sitt hjerta det sorgliga svaret: Borta mördade, i stafveri och i landsflykt.n Vi återvändeatill huset, utsökte ett rum, som Va mindre förfallet än de öfriga, gjorde en liten måltid och begåfvo oss ut för att besöka on slägting tillmir sciotiske vän. st Under vägen visade min kamrat mig ett kloste;