Smyrna, April 1833. Min bäste Jag har nyss hitkommit och lefver, så att jag kan berätta det. Jag har tillbragt tre veckor på en resa, som vanligen fullbordas på tre dagar. Den har varit tråkig öfver all föreställning; men, som den hederlige Dogberry skulle säga, jag skulle haft lust att berätta det för dig, om det än varit tio gånger så tråkigt. Jag skall börja med början: den andra i denna månad lemnade jag och min länge saknade kappsäck den odödliga staden Athen, utan att så noga veta hvart vi skulle taga vägen, och uppriktigt sörjd af Miltiades Panajotti, kyparen på höteliet. Vi färdades omkring Acropolis fot och kommo, skänkande en afskedsblick åt dess förfallna tempel, in på vägen till Pireus, samt voro inom en timma vid denna gamla hamn, nästan lika berömd i Greklands historia, som sjelfva Athen. Här rådfrågade vi oss angående vår vidare färd, och beslöto att på en kaik, som skulle segla samma afton till Syra, hvilken ö sades vara en stor samlingsplats för fartyg, och att vi derifrån lätt skulle kunna komma hvart som heldst. Sedan jag lemnat min bättre hälft (väl må jag kalla det så, ty hvad är en man utan skjortor, byxor och västar?) i godt förvar, hyrde jag en liten båt att ro omkring i den gamla hamnen och tänka på dess gamla ära. Den dag, jag tillbragte der, innan jag, kanske för evigt, tog afsked från Greklands stränder, är djup! ästad i mitt miane. Jag hade knappt börjat känna det magiska inflytandet af: :kaldernes, patrioternes oct hjeltarnes land, förrän i det ögonblick, då jag skull Iemna det. Jag hade rest i dess intressantaste traktei och funnit all entusiasm död inom mig, då jag vänta: att blifva hänförd af det förflutnas minnen; men här jag vet icke huru, då jag blott ville fördrifva tiden och utan något bemödande, trängde sig allt stort oci skönt och ädelt i dess histora på mitt sinne; soler och vindfläkten, landet och sjön bidrogo att gjuta et! trolleri kring mig, och jag var, ibland monumenterna