Smyrna, April 1833.
Min bäste
Jag har nyss hitkommit och lefver, så att jag kan
berätta det. Jag har tillbragt tre veckor på en resa,
som vanligen fullbordas på tre dagar. Den har varit
tråkig öfver all föreställning; men, som den hederlige
Dogberry skulle säga, jag skulle haft lust att berätta
det för dig, om det än varit tio gånger så tråkigt.
Jag skall börja med början: den andra i denna må-
nad lemnade jag och min länge saknade kappsäck den
odödliga staden Athen, utan att så noga veta hvart
vi skulle taga vägen, och uppriktigt sörjd af Mil-
tiades Panajotti, kyparen på höteliet. Vi färdades
omkring Acropolis fot och kommo, skänkande en af-
skedsblick åt dess förfallna tempel, in på vägen till
Pireus, samt voro inom en timma vid denna gamla
hamn, nästan lika berömd i Greklands historia, som
sjelfva Athen. Här rådfrågade vi oss angående vår
vidare färd, och beslöto att på en kaik, som skulle
segla samma afton till Syra, hvilken ö sades vara en
stor samlingsplats för fartyg, och att vi derifrån lätt
skulle kunna komma hvart som heldst. Sedan jag
lemnat min bättre hälft (väl må jag kalla det så, ty
hvad är en man utan skjortor, byxor och västar?) i
godt förvar, hyrde jag en liten båt att ro omkring i
den gamla hamnen och tänka på dess gamla ära.
Den dag, jag tillbragte der, innan jag, kanske för
evigt, tog afsked från Greklands stränder, är djup!
ästad i mitt miane. Jag hade knappt börjat känna
det magiska inflytandet af: :kaldernes, patrioternes oct
hjeltarnes land, förrän i det ögonblick, då jag skull
Iemna det. Jag hade rest i dess intressantaste traktei
och funnit all entusiasm död inom mig, då jag vänta:
att blifva hänförd af det förflutnas minnen; men här
jag vet icke huru, då jag blott ville fördrifva tiden
och utan något bemödande, trängde sig allt stort oci
skönt och ädelt i dess histora på mitt sinne; soler
och vindfläkten, landet och sjön bidrogo att gjuta et!
trolleri kring mig, och jag var, ibland monumenterna