mera fruktadt än Ryssland. Sedan femtio år har det icke haft någon anledning till krig med Turkiet, och sökte icke heller någon förevänning; del ville icke försvaga detta rike, och afstod derföre ifrån mången liten fördel; det önskar Turkiets integritet, beståndet af Abd-el-Medscbids thron, för dess och Europas freds skull. För öfrigt äro de politiska grundsatser, efter hvilka Wienska kabinettet handlar i detta århundrade, dess härvarande representants försonande, lugna, från all intrig fria bandlingssätt för väl kändt. Hvarjom och enom, hvad honom tillkommer, lugn och fred, derigenom kan man, i regelbundet och modererat framskridande med tidens anda, grunda folkens lycka och staters välfärd. Som: sagdt, man kan icke frånkänna Wienska kabinettet den rediigaste vilja, de renaste afsigter; men det kan icke hindra, att allas blickar äro rigtade på Ionstantinopel; derifrån hotar den våldsamma omstörtningen. Man skulle kunna tro, att det låge i alla makters interesse, till och med Rysslands, att vidmakthålla Turkiet. Hvad har man under de sista åren gjort derför? Har man handiat klokt, har icke England, kanhända äfven någon annan makt, redan ångrat. att hafva lemnat silt bistånd till Mebemed Alis förödmjukelse? Blef sultans makt befästad genom vapenbragderne i Syrien? Hvad hafva de kristne, hvad hafva syrierne i allmänhet vunnit derpå? Ytligheten och okunnigheten om hvad som föregått i syriska angelägenheterne äro beklagansvärda. Arma land! Stratford Canning och Bourqueney, som ville uppträda som den kristna befolkningens hufvudförfäktare, veta icke, hvad de vilja. Har man gjort rätt uti, att man predikar för turkarne: J måsten äga bestånd, annars kunde äfven vi gå under; Turkiet är nödigt för Europas jemnvigst, j måsten vara helt och hållet oberoende, ingen får blanda sig i era angelägenheter; det vill säga så mycket som: icke jag, den här, icke den der, ingen! Hade man heldre kommit öfverens och beslutat: alla. Men detta skall, helt naturligt, alltid blott blifva en from önskan. Hvad var följden af detta språk, som rigtades till en försvagad gosse, till ett stolt, inbilskt, okunnigt serail-slödder? Redschid Paschas afsättning, han som är den ende bland landets store, som hyser ädlare tänkesätt, och har en sund åsigt af denna stats ställning; sedan Izzet Paschas utnämning till stor-vizir, hvars dåraktiga handlingssätt betecknade återvändandet till den gamla fanatismen och hatet mot de kristne; en Sarims utnämnande till Reis-Efendi, den föraktligaste af alla, sammansatt af lögn och bedrägeri, så att han till och med blilvit till ett ordspråk bland sina egna landsmän. Man känner icke i Europa de turkiska förnämes låga, usla karakter, deras passioner och oduglighet, lika så litet de härvarande förhållandena och omöjligheterna; man visste icke att Turkiet icke kunde äga sjelfständighet, emedan den inre moraliska kraften felas helt och hållet, och att endast snikenhet, penninggirighet, egoism herrska. Om bildning, kunskaper, national-anda, kärlek till fäderneslandet, vet Turken intet; list och bakslughet äro hans dygder. Det är sant, att han i allmänhet ännu sätter värde på sina religionsbruk, han blyges icke för någon främmandes närvaro, och förrättar allvarligt och andäktigt sin bön; det är det enda, som folket ännu bibehåller; men äfven detta minskas dagligen, och det fördelaktiga, som Mohammeds lära annars innehåller för ett stort rikes bestånd, går allt mer och mer förloradt. Eröfringslusten har redan längesedan blifvit afkyld genom Österrikes ansträngningar, så väl som genom ägandet och pjutandet af de skönaste länder; sällan uppflammar ännu det gamla modet för några ögonblick emot Ryssland. Den europeiske Turken är förvekligad, demoraliserad; ban har icke något fädernesland, han betraktar sig sjelf såsom en på främmande jord invandrad, tror på en gammal spådom, att han efter ett 400-årigt vistande skall förjagas utur Europa, och låter begrafva sig vid asiatiska stranden på den en mil från Scutari belägna begrafningsplatsen, på det hans ben icke en gång skola blifva ohelgade af de otrognes händer. Den förnäme Turken är fästad vid Konstantinopel, han älskar sina beqvämligheter, sitt harem, sin Jali vid den herrliga Bosphoren, och skulle känna sig olycklig, om han vore aflägsnad derifrån; derföre skiekar man dem, som fallit i onåd, i landsflykt; endast då afgår han gerna till provinsen, om ett embete erbjuder honom utsigt till att rikta sig och en snar återkomst. Konstantinopel är intrigens stridsplats, genom intriger och penningar kan han vinna ära och rikedomar. Rizza Pascha, stormarskalken, som helt och hållet äger Sultans