mera fruktadt än Ryssland. Sedan femtio år har
det icke haft någon anledning till krig med Tur-
kiet, och sökte icke heller någon förevänning; del
ville icke försvaga detta rike, och afstod derföre
ifrån mången liten fördel; det önskar Turkiets
integritet, beståndet af Abd-el-Medscbids thron,
för dess och Europas freds skull. För öfrigt äro
de politiska grundsatser, efter hvilka Wienska
kabinettet handlar i detta århundrade, dess här-
varande representants försonande, lugna, från all
intrig fria bandlingssätt för väl kändt. Hvarjom
och enom, hvad honom tillkommer, lugn och
fred, derigenom kan man, i regelbundet och mo-
dererat framskridande med tidens anda, grunda
folkens lycka och staters välfärd. Som: sagdt,
man kan icke frånkänna Wienska kabinettet den
rediigaste vilja, de renaste afsigter; men det kan
icke hindra, att allas blickar äro rigtade på Ion-
stantinopel; derifrån hotar den våldsamma om-
störtningen. Man skulle kunna tro, att det låge
i alla makters interesse, till och med Rysslands,
att vidmakthålla Turkiet. Hvad har man under
de sista åren gjort derför? Har man handiat
klokt, har icke England, kanhända äfven någon
annan makt, redan ångrat. att hafva lemnat silt
bistånd till Mebemed Alis förödmjukelse? Blef
sultans makt befästad genom vapenbragderne i Sy-
rien? Hvad hafva de kristne, hvad hafva syri-
erne i allmänhet vunnit derpå? Ytligheten och
okunnigheten om hvad som föregått i syriska an-
gelägenheterne äro beklagansvärda. Arma land!
Stratford Canning och Bourqueney, som ville upp-
träda som den kristna befolkningens hufvudför-
fäktare, veta icke, hvad de vilja. Har man
gjort rätt uti, att man predikar för turkarne: J
måsten äga bestånd, annars kunde äfven vi gå under;
Turkiet är nödigt för Europas jemnvigst, j måsten
vara helt och hållet oberoende, ingen får blanda
sig i era angelägenheter; det vill säga så mycket
som: icke jag, den här, icke den der, ingen!
Hade man heldre kommit öfverens och beslutat:
alla. Men detta skall, helt naturligt, alltid blott
blifva en from önskan. Hvad var följden af detta
språk, som rigtades till en försvagad gosse, till
ett stolt, inbilskt, okunnigt serail-slödder? Red-
schid Paschas afsättning, han som är den ende
bland landets store, som hyser ädlare tänkesätt,
och har en sund åsigt af denna stats ställning;
sedan Izzet Paschas utnämning till stor-vizir, hvars
dåraktiga handlingssätt betecknade återvändandet
till den gamla fanatismen och hatet mot de
kristne; en Sarims utnämnande till Reis-Efen-
di, den föraktligaste af alla, sammansatt af lögn
och bedrägeri, så att han till och med blil-
vit till ett ordspråk bland sina egna landsmän.
Man känner icke i Europa de turkiska förnämes
låga, usla karakter, deras passioner och oduglig-
het, lika så litet de härvarande förhållandena och
omöjligheterna; man visste icke att Turkiet icke
kunde äga sjelfständighet, emedan den inre mo-
raliska kraften felas helt och hållet, och att endast
snikenhet, penninggirighet, egoism herrska. Om
bildning, kunskaper, national-anda, kärlek till fä-
derneslandet, vet Turken intet; list och bakslug-
het äro hans dygder. Det är sant, att han i all-
mänhet ännu sätter värde på sina religionsbruk,
han blyges icke för någon främmandes närvaro,
och förrättar allvarligt och andäktigt sin bön;
det är det enda, som folket ännu bibehåller; men
äfven detta minskas dagligen, och det fördelakti-
ga, som Mohammeds lära annars innehåller för
ett stort rikes bestånd, går allt mer och mer för-
loradt. Eröfringslusten har redan längesedan blif-
vit afkyld genom Österrikes ansträngningar, så
väl som genom ägandet och pjutandet af de skö-
naste länder; sällan uppflammar ännu det gamla
modet för några ögonblick emot Ryssland. Den
europeiske Turken är förvekligad, demoraliserad;
ban har icke något fädernesland, han betraktar
sig sjelf såsom en på främmande jord invandrad,
tror på en gammal spådom, att han efter ett
400-årigt vistande skall förjagas utur Europa,
och låter begrafva sig vid asiatiska stranden på
den en mil från Scutari belägna begrafningsplat-
sen, på det hans ben icke en gång skola blifva
ohelgade af de otrognes händer. Den förnäme
Turken är fästad vid Konstantinopel, han älskar
sina beqvämligheter, sitt harem, sin Jali vid den
herrliga Bosphoren, och skulle känna sig olyck-
lig, om han vore aflägsnad derifrån; derföre skie-
kar man dem, som fallit i onåd, i landsflykt;
endast då afgår han gerna till provinsen, om ett
embete erbjuder honom utsigt till att rikta sig
och en snar återkomst. Konstantinopel är intri-
gens stridsplats, genom intriger och penningar
kan han vinna ära och rikedomar. Rizza Pascha,
stormarskalken, som helt och hållet äger Sultans