Sir, jag ber er, af nåd! .. Jag hör er inte, Jag vill se er i morgon. N skall komma, ni skall komma till Louvren. Jag skall infinna mig i galleriet; ingen skall misstänka något. Ni kan icke neka mig denna ynnest. Nej, nej sir, fordra det inte, jag besvär eder! Jag fordrar det och kan icke begripa ert motstånd; har ni inte milt hedersord, att jag skall respektera eder vilja, huru mycket det än måtte kosta på mig! Jag tviflar ej derpå. Nå väl, hvad är då frågan om ? . aJag skall då komma. I min ordning lofvar jag er att infinna mig och att ni då skall få veta hvem Jag är. Jag antager ert löfteln Låt oss nu skiljas åt; hertigen väntar er utan tvifvel, jag vill inte mera återse honom, ty han kunde känna igen mig till slut och detta skulle förderfva allt. Ack ja! låt oss noga dölja denna hemlighet. Kom i morgon maskerad, att ingen må känna igen er och tillåt mig sjelf få borttaga detta täckelse, som döljer edra drag. Eder befallning skall blifva åtlydd. Gif mig er handb se der, tag denna ring, den har allt hittills aldrig lemnat mig; den är en skänk af min farfar. Var försäkrad, alt hvarje gång den visas, skall ingen ting nekas henne, som bär densamma. Jaz har er att tacka för de första timmar af verkligt och sant nöje; hycm ni ock må vara, aldrig skall jag glömma er. I det ban sade dessa ord, placerade han på hennes hand en diamantring, hvars antika form