Sir, jag ber er, af nåd! ..
Jag hör er inte, Jag vill se er i morgon. N
skall komma, ni skall komma till Louvren. Jag
skall infinna mig i galleriet; ingen skall misstänka
något. Ni kan icke neka mig denna ynnest.
Nej, nej sir, fordra det inte, jag besvär eder!
Jag fordrar det och kan icke begripa ert mot-
stånd; har ni inte milt hedersord, att jag skall
respektera eder vilja, huru mycket det än måtte
kosta på mig!
Jag tviflar ej derpå.
Nå väl, hvad är då frågan om ? .
aJag skall då komma. I min ordning lofvar
jag er att infinna mig och att ni då skall få veta
hvem Jag är.
Jag antager ert löfteln
Låt oss nu skiljas åt; hertigen väntar er utan
tvifvel, jag vill inte mera återse honom, ty han
kunde känna igen mig till slut och detta skulle
förderfva allt.
Ack ja! låt oss noga dölja denna hemlighet.
Kom i morgon maskerad, att ingen må känna
igen er och tillåt mig sjelf få borttaga detta täc-
kelse, som döljer edra drag.
Eder befallning skall blifva åtlydd.
Gif mig er handb se der, tag denna ring, den
har allt hittills aldrig lemnat mig; den är en
skänk af min farfar. Var försäkrad, alt hvarje
gång den visas, skall ingen ting nekas henne, som
bär densamma. Jaz har er att tacka för de första
timmar af verkligt och sant nöje; hycm ni ock
må vara, aldrig skall jag glömma er.
I det ban sade dessa ord, placerade han på
hennes hand en diamantring, hvars antika form