att de i den nämnda gruppen trodde sig se någontir icke mindre än ett mäktigt Ziguenärhof med sin höfdin på hvars blotta vink tusentals slafvar skulle störta fra för att egna det sin dyrkan. Men huru gerna smärms icke qvinnan i illusionernas verld! Det lilla husbehof mått jag deraf egde var väl också hittills tiilräcl ligt att företrädesvis framhålla den estetiska sida, so skådespelet erbjöd, men snart löstes jag ur förtrol ningen af några tillfälligheter. Damerna beslöto nen ligen och utförde sitt beslut, att genom den smal öppningen af tältet inträda deri och taga plats on kring elden bland befolkningen derinne, hvilken lil väl då makade åt sig i hop åt ena sidan. Ofrivillig öfverraskad af den alltför stora kontrasten i denn vis å vis och genom en helt naturlig tankarnes as sociation med den vördade Skalden, som var när varande vid foten af berget, erinrade jag mig de vackra poecmet Menniskans anlete. Icke var de! tänkte jag, från denna grupp af det fula och osnygg allt ifrån de åldrige Mumierne, de af elden, eldvatt net och röken kopparfärgade männen och qvinnorn ner till den i askmörjan krälande ungen, som förfat taren bemtade ur-idealet till sitt pMenniskans anlete Nog var det från gruppen midt emot. Några Lapp qvinnor, äldre och yngre, sammanträdde utom tälte och sjöngo en psalm med gälla, långsläpiga och mo notona rythmer. Efter jag en gång var tvungen at göra jemförelser, och för att taga exemplet för kon trasten från närmaste håll, kunde jag icke undgå, at bredvid det vidriga irtrycket af denna sång uppställ det njutningsrika, som fru Akermans utmärkta musi kaliska föredrag på sitt piano eller till och med dess: nu beundrande flickors och deras vänners utförand af sångpartiorne uti de båda första akterna af Troll flöjten vid flera tillfällen skänkt mig. En halfrusis Lappman uppträdde på en snödrifva och uppläste met rosslig stämma bönen Fader Vår, på Lappska. Ovil korligt framställde sig för mitt sinne bilden af de: hädangånene store andlige talaren och hans herrlig: Fader Vår vid invigningen af Stockholms nya kyrko gård — ty les extråmes se touchent. — Hvad blir nm resultatet af allt detta? frågar man. Jo, svarar jag med salig Häbners taktik uti sina Nyttiga Lärdomar, Ställ upp bildningen, talangerne, intelligensen och jag tillägger, ett skönt yttre tåte å tite emot råhe ten, osedligheten och fulheten, och du skall, echo di vara ind, ocmotståndligt öfvertygas om och hänföra af de förras tjusande makt, på samma gång som d: sednare väcka din afsky. Hvad vi i öfrigt erforo rörande karakteristiken a dessa varelsers nomadlif och deras enda egendom, re nen, var ingenting egentligen nytt. För min del fanr jag mera intresse för den sednare, eller renen, hvilket både vackra och nyttiga djur lärer ega den snabbhet i sitt lopp, att det på en dag kan tillryggaliggs omkring 48 svenska mil. Efter berättelse skall nem ligen ett ilbud efter läkaren afgått från Jockmock til Luleå (utgörande mera än förenämnde väglängd) på morgonen och framkommit på qvällen, dock med för lust af renen, som stupade i en backe vid Luleå. On man då erinrar sig, alt renen, då den slagtas, falle för husbondens knif, utan att lemna ifrån sig minst: ljud af klagan, torde det förlåtas, om man får mer: deltagande för djuret än för dess egare, äfven om har skulle kunna verkställa hvad han så ofta skrytsamt ut lofvar åt den Svenske bonddräng, som han vill hafv: till måg, nemlicen lika mycket silfver, som dottre: väger. Det oförskämda tiggeriet och snålheten efter der väntade trakteringen af deras älsklingsdryck jagad: bort sista smulan af illusion, och sällskapet återvände väl nöjda med det sällsamma i besöket och dess fö reteelser, men troligen utan åtrå att utbyta lefnadsförhållanden. (N. T.)