att de i den nämnda gruppen trodde sig se någontir
icke mindre än ett mäktigt Ziguenärhof med sin höfdin
på hvars blotta vink tusentals slafvar skulle störta fra
för att egna det sin dyrkan. Men huru gerna smärms
icke qvinnan i illusionernas verld! Det lilla husbehof
mått jag deraf egde var väl också hittills tiilräcl
ligt att företrädesvis framhålla den estetiska sida, so
skådespelet erbjöd, men snart löstes jag ur förtrol
ningen af några tillfälligheter. Damerna beslöto nen
ligen och utförde sitt beslut, att genom den smal
öppningen af tältet inträda deri och taga plats on
kring elden bland befolkningen derinne, hvilken lil
väl då makade åt sig i hop åt ena sidan. Ofrivillig
öfverraskad af den alltför stora kontrasten i denn
vis å vis och genom en helt naturlig tankarnes as
sociation med den vördade Skalden, som var när
varande vid foten af berget, erinrade jag mig de
vackra poecmet Menniskans anlete. Icke var de!
tänkte jag, från denna grupp af det fula och osnygg
allt ifrån de åldrige Mumierne, de af elden, eldvatt
net och röken kopparfärgade männen och qvinnorn
ner till den i askmörjan krälande ungen, som förfat
taren bemtade ur-idealet till sitt pMenniskans anlete
Nog var det från gruppen midt emot. Några Lapp
qvinnor, äldre och yngre, sammanträdde utom tälte
och sjöngo en psalm med gälla, långsläpiga och mo
notona rythmer. Efter jag en gång var tvungen at
göra jemförelser, och för att taga exemplet för kon
trasten från närmaste håll, kunde jag icke undgå, at
bredvid det vidriga irtrycket af denna sång uppställ
det njutningsrika, som fru Akermans utmärkta musi
kaliska föredrag på sitt piano eller till och med dess:
nu beundrande flickors och deras vänners utförand
af sångpartiorne uti de båda första akterna af Troll
flöjten vid flera tillfällen skänkt mig. En halfrusis
Lappman uppträdde på en snödrifva och uppläste met
rosslig stämma bönen Fader Vår, på Lappska. Ovil
korligt framställde sig för mitt sinne bilden af de:
hädangånene store andlige talaren och hans herrlig:
Fader Vår vid invigningen af Stockholms nya kyrko
gård — ty les extråmes se touchent. — Hvad blir nm
resultatet af allt detta? frågar man. Jo, svarar jag
med salig Häbners taktik uti sina Nyttiga Lärdomar,
Ställ upp bildningen, talangerne, intelligensen och
jag tillägger, ett skönt yttre tåte å tite emot råhe
ten, osedligheten och fulheten, och du skall, echo di
vara ind, ocmotståndligt öfvertygas om och hänföra
af de förras tjusande makt, på samma gång som d:
sednare väcka din afsky.
Hvad vi i öfrigt erforo rörande karakteristiken a
dessa varelsers nomadlif och deras enda egendom, re
nen, var ingenting egentligen nytt. För min del fanr
jag mera intresse för den sednare, eller renen, hvil-
ket både vackra och nyttiga djur lärer ega den snabb-
het i sitt lopp, att det på en dag kan tillryggaliggs
omkring 48 svenska mil. Efter berättelse skall nem
ligen ett ilbud efter läkaren afgått från Jockmock til
Luleå (utgörande mera än förenämnde väglängd) på
morgonen och framkommit på qvällen, dock med för
lust af renen, som stupade i en backe vid Luleå. On
man då erinrar sig, alt renen, då den slagtas, falle
för husbondens knif, utan att lemna ifrån sig minst:
ljud af klagan, torde det förlåtas, om man får mer:
deltagande för djuret än för dess egare, äfven om har
skulle kunna verkställa hvad han så ofta skrytsamt ut
lofvar åt den Svenske bonddräng, som han vill hafv:
till måg, nemlicen lika mycket silfver, som dottre:
väger.
Det oförskämda tiggeriet och snålheten efter der
väntade trakteringen af deras älsklingsdryck jagad:
bort sista smulan af illusion, och sällskapet återvände
väl nöjda med det sällsamma i besöket och dess fö
reteelser, men troligen utan åtrå att utbyta lefnads-
förhållanden. (N. T.)