— Statstidningen för i går meddelar de tal, som blifvit vexlade vid de lärda samfundens deputation i förrgår hos H. M. Konungen för att tillkännagifva om den beslutade medaljen. De deputerade voro: Af Svenska akademien: hrr Geijer, Grubbe och v. Beskow; af Vetenskaps: friherrarne v. Brinkman och Berzelius; af VitterhetsHistorieoch Antigvitets: H. Ex. m. m. hr friherre Ihre, hrr Wallmark och Hildebrand; aj Landtbruks: brr Poppius och Nathorst; af Fria konsternas: hrr Blom och Byström; af Musikaliska: hr friherre v. Rostn och hr Drake; af Krigsvetenskaps: hrr Kreuger och grefve Hamilton: af Samfundet för uta. af handlingar i Skandinaviens historia: H. Ex. m. m. hr grefve Brahe och friherre Adlerberth. Hr Geijer, i egenskap af Svenska akademiens direktör, böll vid detta tillfälle till HM. M. Konungen följande underdåniga tal: Stormägtigste, Allernådigste Konung! Vetenskaper och konster äro ej fästade vid någo! visst land eller samhälle. Naturens och mensklighetens rätt använda kännedom är öfverallt deras mål Vördande de skilnader samhället infört, akta och älska de likväl framför allt det värde, som öfver dem alla är upphöjdt, den skaparens gåfva i menniskans bröst, af hvilken de sjelfva lifvas och scenom hvilken de känna sin gemenskap med det sanna, goca oct sköna. Igenkänna de nu samma himlagåfva till mensklighetens sta hos dem, som Försynen kallat till Iedningen af staters och nationers öden, så se de tillika utom siz det värdigaste föremål för en ren och villig hyllnipg. Eders Maj:t, genom egen kraft uppstigen till mensklighetens höjder, kallad genom ett fritt folks val till en tron, hvars glans förhöjes genom tvenne a Eders Maj:t förenade kronor, emottog redan med rätta öfverallt af vetensiapens och konstens idkare en sådan hyllning. Hvad skall då Eders Maj:t ej vara för oss, när vi i detta ögonblick nalkas vår Konung och vår välgörare? Gå vi med våra tankar tillbaka till den tid, då Eders Maj:t först beträdde Sveriges jord, och med uppoffring af förbindelser, som endast de högsta plig. ter kunde upplösa, gaf Sitt nya, af så många faroi hotade fädernesland, än en gång en ärofull plats Europas rådslag och vapen, och försäkrade vårt räddade sjelfbestånd genom den Skandinaviska halföns förening under en spira: höja vi ifrån denna tid åter våra blickar till den store, grånade krigaren, som, nu den äldste af Europas monarker och snart ensam öf. verlefvande utaf ett slägte af bjeltar och herrskare som fylide verlden med sitt rykte, har skänkt och bi: behållit åt Svenska folket den längsta frid det änn njutit och, med denna frid, fridens alla frukter; hvil ka böra ej vära känslor vara? Vid betraktelsen af en bana, som likå svårligen skal kunna upphöjas af samtidens lof, som nedsättas a dess tadel, känna vi, att det ej anstår oss att loforda Men en rättvis tacksamhet må ej qväfva sin röst, och dess enkla uttryck skall Eders Maj:ts hjerta veta ati värdera. Mot framtiden vända vi oss med känslan