Iman skall göra oss den rättvisan att icke hafv: lingått i några onödiga minutier, hvarföre v äfven heilre utelemnat ett och annat som änm kunde vara att tillägga. Det är oss äfven o. Jangenämt att härvid händelsevis ha nödgats Juppträda med anmärkningar mot en man som, efter hvad vi hört, i sitt kall såsom lärarc låtnjuter en rättvis högaktning och förtroende och som annnars icke deltager i dagens politi. ska frågor. Men då deane man, såsom författare, låtit sig al tillfällets inspiration hänföras alltför långt ut i den fria fantasiens rymder, och andra med begärlighet begagnat sig a de syner han der skådat, och sökt gifva desse en viss betydelse, så har det synts oss lämpiot och nödvändigt, såväl för sakens egen skull som tilläfventyrs till en påminnelse för blifvande programförfattare i framtiden, att sine ira et siudio lemna en hänvisning på sanningens råmärken. Fransyska tidningen Le Siecle, hvari den bekante Tocqueville nu lär inträdt såsom dirigerande redaktör, innehåller i ett al de sednare numrorne följande skildring af ställningar och förhållanden, som, serdeles hvad styrelsesystemet angår, i flere fall äfven har sina intressanta jemnförelsepunkter för svenska läsare: År 4828 var associationsrätten inskränkt. Den liberala pressen beklagade sig med rätta öfver de hinder strafflagen lade i vägen för utöfningen al denna oumbärliga rättighet. Annu år 18530 förklarade herr Guizot högtidligt och under kammarens enhälliga bifall, att de då bestående lagarne om ett fritt folks associationsrätt voro ovärdige. Ofverhufvud gjorde likväl dessa lagar endast vissa inskränkningar i bemälde rätt; men år 18534 gick man ännu vida längre; man upphäfde den alldeles. Föreningar af hvad art som helst kunna nu icke bestå utan auktoriteternas förutgående tillåtelse, ett oerhördt förhållande, icke allenast i hvarje frilt, utan till och med hvarje civiliseradt land, hvarom historien vet något. Hela restaurationen var ett oafbrutet krig mot pressen; efter julirevolutionen inträffade något dylikt, blott med den skilnad, att pressen öfvervann restaurationen. Derefter kommo segertecknen: oräkneliga tidningsprocesser, skärpta straff, förvandling af förseelse till attentat, juryns utträngande af pärskammaren, och ett listigt stadgande (angående legala annonser), medelst hvilket regeringen förmår tillintetgöra landsortspressen. — Hurledes,, frågade med rätta den liberala pressen under restaurationen, kan medborgaren kalla sig fri, då hvarje embetsman eger betrakta sig som oansvaprig?, Kartan af 4830 hade uttryckligen gifvit löfte om en lag angående embetsmännens ansvarighet; denna lag har aldrig kommit. Man har icke allenast icke gifvit medborgaren rättigheten att anklaga en embetsman, utan nyligen har en, mot allmänna lagens samt mot kartans anda lika stridande lag pgifvit den embetsman, som anser sig förnärmad, rättighet att undandraga sig juryn och vända sig till en civil rätt, för att erhålla rekonvention. Hvad har det nu blifvit af lagen 1827, som borgade för juryns rättvisa, denna skyddslag, som näst tryckfriheten utgjorde hufvudvärnet för våra rättigheter och den vigtigaste af den liberala pressens eröfringar under restaurationen? Hela verlden vet, genom hvilken förening af list och frihet denna lag blifvit kringgången, och de garantier den gaf oss åter gått föriorade. Har personliga friheten blifvit bättre skyddad? Jag frågar alla och en hvar om man någonsin lättare grep en medborgare eller längre höll honom häktad, om någonsin husvisitationer skett oftare och med mindre försyn, än just på de sednast förflutna åren. Med rätta beskyllde man restaurationen att hon begagnade den makt, centralisationen gaf henne oeh de medel fintligheten gåfvo vid handen, till att förgöra hufvudfriheten, nemligen valfriheten; men den nu varande regeringen gör sig lika litet samvete deröfver och besitter vida större makt. På 40 år har icke en enda lag blifvit antagen, som icke medelbart eller omedelbart inskränkt kommunalsjelfständigheten och sålunda lemnat regeringen nya medel att tvinga eller besticka de väljande. Antalet af de embeten regeringen bortgifver och de summor hvaröfver hon disponerar har under tiden blifvit tredubbladt. På hvad ståndpunkt man än ställer sig, och från hvad sida man än ser saken, må man svara om man icke erkänner, att vi på 48 år, hvad friheten angår, icke blott icke gått framåt, utan äfven och i mycket betydlig grad tillbaka? För efterföljande har ett rum blifvit begärt i A ftonbladet: