höfva att afskäras. Författaren synes haflvo glömt, att icke blott Sverige, utan hela dei Europeiska statsförbundet haft en ostörd frec sedan 4843, det vill säga att det allmänna tillståndet varit sådant, att vi ej se någon rimlighet huru Sverige ensamt skulle kunnat komma in i något krig, utan att rent af kasta sig deri för roskull eller för att söka ridderliga äfventyr. Det fanns blott ett ögonblick, då sådant med någon möjlig rimlighet hade kunnat sättas ifråga i samråd med andra makter, och då krigets företagande hade kunnat åtföljas af hopp om vinst för vårt land; det var under polska uppresningen. Om vår regering då, såsom är ganska troligt, hade kunnat med sin röst i den politiska vågskålen bestämma de vacklande makterna i rådslagen, huruvida Polen borde hjelpas eller lemnas till undergång och om icke Sverige då hade kunnat ännu en gång, på samma sält som under Gustaf Adolf den stores tid, uppträda till undsättning för den betryckta friheten, är ännu hölidt af en slöja, som endast framtiden kan lyfta. Imedlertid synes författaren hafva gjort sig skyldig till en ofullständighet i sin tidsbild då han ej omnämnt på hvilkendera sidan re geringens och på hvilkendera folkets sympatier kunde sökas under ifrågavarande tidskifte. — Med undantag at denna epok har icke den minsta anledning förekommit till något slags inblandning i krig å Sveriges sida, ty inre statsförändringar, såsom julirevolutionen i Frankrike, Belgiens emancipation från Holland och Spaniens och Portugals kamp för att afskudda sig despotismen, hafva ej stört freden i alimänhet. Derföre, lika litet som det troligen hade stått i styrelsens makt att låta Sverige ensamt behålla fred,i fall ett allmänt krig inträffat, lika litet kan det räknas den till någon så utomordentlig förtjenst, att ej ensam hafva börjat krig när ingen funnits att kriga emot. Författaren vänder sig härefter till den inre Tiksstyrelsen, och åtskilliga delar af hans framställning härom äro verkligen pikanta. Sålunda berättar han om lagstiftningen hvad som derom kan sägas öfverensstämmande med sanningen, och derföre bör man hålla honom räkning: nemligen icke just att denna ännu på de 23 åren hunnit till någon väsendtlig förbättring, men väl att den alltid ådragit sig Konungens synnerliga uppmärksamhet och flere delar af vårt gällande lagverk befinna sig, sedan längre tid tillbaka, under omsorgsfull granskning och omarbetning. Härvid har man blott att tillägga: finis coronat opus. Härefter förekommer bland regeringsåtgärderna sedan konungens uppstigande på thronen, att rikets statsskuld genom konungens nitiska bemödanden och visa mått och steg, för längesedan blifvit gäldad. Om vi ej minnas orätt, öfvertog konungen detta gäldande redan såsom kronprins år 48435, hvartill den bekanta Guadeloupes fonden skulle användas, och det var redan vid den riksdagen, som Ständerne, till betygande af tacksamhet för detta åtagande, skänkte konungen och dess arfyvingar en försäkran om det särskilda anslaget af 200,000 Rdr Bko årligen från Riksgäldskontoret, om hvilket allt man kan läsa en utförligare utveckling af eammanhanget, såväl i de förut nämnde Bidragen, som i Hr Crusenstolpes arbete Vidräkning och Reform. Det anmärkes således att hela detta kapitel egentligen tillhör perioden före H. Maj:ts regering, såvida icke förf. mening är, att vilja säga, att sjelfva gäldens betalning skett först nigra år! sednare. Alit som förf. nalkas slutet, tager han en högre flygt, såsom man kan se af hans målning af Styrelsens omvårdnad om näringarne. Han finner här till och med att jorden, till följe ef de uppmuniringar åkerbrukaren åtnjutit af Styrelsen, skänkt allt ymnigare skördar, bergen och skogarne lemnat allt rikare utbyte. Vi rekommendera denna punkt enkannerligen hos samtlige ledamöter af Bondeståndet och dessutom hos hvarje bergsman och brukspatron, såväl med afseende på nuvarande iysande konjunkturer, som i förmodan att detj må blifva al god verkan vid nästa riksdag. Skada är endast att, huru mycket som skördas af åkrarna och gräfves upp ur grufvorna, sål tycks det ändå icke vilja räcka till. Man skall måhända förebrå denna revy en alltför ctar Aamständliohet ahvnra vi hannag