höfva att afskäras. Författaren synes haflvo
glömt, att icke blott Sverige, utan hela dei
Europeiska statsförbundet haft en ostörd frec
sedan 4843, det vill säga att det allmänna till-
ståndet varit sådant, att vi ej se någon rim-
lighet huru Sverige ensamt skulle kunnat kom-
ma in i något krig, utan att rent af kasta sig
deri för roskull eller för att söka ridderliga
äfventyr. Det fanns blott ett ögonblick, då
sådant med någon möjlig rimlighet hade kun-
nat sättas ifråga i samråd med andra makter,
och då krigets företagande hade kunnat åtföl-
jas af hopp om vinst för vårt land; det
var under polska uppresningen. Om vår re-
gering då, såsom är ganska troligt, hade kun-
nat med sin röst i den politiska vågskålen
bestämma de vacklande makterna i rådslagen,
huruvida Polen borde hjelpas eller lemnas till
undergång och om icke Sverige då hade kun-
nat ännu en gång, på samma sält som un-
der Gustaf Adolf den stores tid, uppträda till
undsättning för den betryckta friheten, är ännu
hölidt af en slöja, som endast framtiden kan
lyfta. Imedlertid synes författaren hafva gjort
sig skyldig till en ofullständighet i sin tidsbild
då han ej omnämnt på hvilkendera sidan re
geringens och på hvilkendera folkets sympa-
tier kunde sökas under ifrågavarande tidskifte.
— Med undantag at denna epok har icke den
minsta anledning förekommit till något slags
inblandning i krig å Sveriges sida, ty inre stats-
förändringar, såsom julirevolutionen i Frank-
rike, Belgiens emancipation från Holland och
Spaniens och Portugals kamp för att afskudda
sig despotismen, hafva ej stört freden i ali-
mänhet. Derföre, lika litet som det troligen
hade stått i styrelsens makt att låta Sverige
ensamt behålla fred,i fall ett allmänt krig in-
träffat, lika litet kan det räknas den till någon
så utomordentlig förtjenst, att ej ensam hafva
börjat krig när ingen funnits att kriga emot.
Författaren vänder sig härefter till den inre
Tiksstyrelsen, och åtskilliga delar af hans fram-
ställning härom äro verkligen pikanta. Så-
lunda berättar han om lagstiftningen hvad som
derom kan sägas öfverensstämmande med san-
ningen, och derföre bör man hålla honom räk-
ning: nemligen icke just att denna ännu på
de 23 åren hunnit till någon väsendtlig för-
bättring, men väl att den alltid ådragit sig
Konungens synnerliga uppmärksamhet och flere
delar af vårt gällande lagverk befinna sig, se-
dan längre tid tillbaka, under omsorgsfull
granskning och omarbetning. Härvid har man
blott att tillägga: finis coronat opus.
Härefter förekommer bland regeringsåtgär-
derna sedan konungens uppstigande på thro-
nen, att rikets statsskuld genom konungens
nitiska bemödanden och visa mått och steg,
för längesedan blifvit gäldad. Om vi ej min-
nas orätt, öfvertog konungen detta gäldande
redan såsom kronprins år 48435, hvartill den
bekanta Guadeloupes fonden skulle användas,
och det var redan vid den riksdagen, som
Ständerne, till betygande af tacksamhet för detta
åtagande, skänkte konungen och dess arfyvingar
en försäkran om det särskilda anslaget af
200,000 Rdr Bko årligen från Riksgäldskon-
toret, om hvilket allt man kan läsa en utför-
ligare utveckling af eammanhanget, såväl i de
förut nämnde Bidragen, som i Hr Crusenstol-
pes arbete Vidräkning och Reform. Det an-
märkes således att hela detta kapitel egentli-
gen tillhör perioden före H. Maj:ts regering,
såvida icke förf. mening är, att vilja säga, att
sjelfva gäldens betalning skett först nigra år!
sednare.
Alit som förf. nalkas slutet, tager han en
högre flygt, såsom man kan se af hans mål-
ning af Styrelsens omvårdnad om näringarne.
Han finner här till och med att jorden, till
följe ef de uppmuniringar åkerbrukaren åt-
njutit af Styrelsen, skänkt allt ymnigare skör-
dar, bergen och skogarne lemnat allt rikare
utbyte. Vi rekommendera denna punkt en-
kannerligen hos samtlige ledamöter af Bonde-
ståndet och dessutom hos hvarje bergsman och
brukspatron, såväl med afseende på nuvarande
iysande konjunkturer, som i förmodan att detj
må blifva al god verkan vid nästa riksdag.
Skada är endast att, huru mycket som skördas
af åkrarna och gräfves upp ur grufvorna, sål
tycks det ändå icke vilja räcka till.
Man skall måhända förebrå denna revy en
alltför ctar Aamständliohet ahvnra vi hannag