bannor. Men då van Eernswaard ville bortvisa
sin. son, vaknade hela benhes moderliga kraft.
Rädd, men beslutsam, framträdde hon till den
uppbragdte mannen:
Håll, Erhard ! sade hon, icke ett ord mera.
Det är min son, som du vill bortjaga och för-
skjuta. Och jag vill — ja — mig synes åtmin-
stone att du gör honom orätt, att du är grym
emot honom. Derföre ber jag dig, tygla din
yrede och låt honom. få Idola till hustru.
Afven du?, sade van Eernswaard långsamt:
Gertrud, du vet icke hvad du ber om.x
Allt vet jag. Edward bar sagt mig att du
känner :Idola, att du har aktning för henne, att
du håller af henne., .
pJan, svarade med mildare röst den pinade
mannen, jag, känner henne och hon är kär för
mitt hjerta. Docka, fortfor. han, å NnyoO uUtbrys-
tande i raseri, aldrig skall Edward vidröra henne
som maka.
Hvarföre icke?, frågade Gertrud; du miste
då åtminstone säga mig, hvarföre du bandlar så
hårdt mot vår son. , .
Nej, det vill jag icke, det kan jag icke säga
dig. Mitt hedersord på, att det är omöjligt, må-
vara dig nog.. a .
Nej, Erhard, denna gång är det mig icke nog.
Jag är mor och kan icke med lugn ase, att mitt
enda barn blir olyckligt för all sin tid, blott eme-
dan du vill, att det så skall vara. Detta vore
ju att strida mot min moderliga pligt.n
Denna milda, men beslutsamma motsägelse re-
tade den, med sitt eget inre stridande mannen
och bringade honom till en håsdnackad förbit-
tring. Dett! plågsamma känslan, att, i sonens när-