tem, som komprometterar landets inre och yttre
tällning; en enda sak: det är, att ordna sig, räkna
sitt antal och skilja sig från de öfrige; det är, att på
de konstitutionella oppositionernas terräng intaga en
ast ställning, der vi kunna hopsamla, en efter annan
illa de principer som efterhand blifvit våldförde eller
listigt tagne ifrån folket, alla dess besvärspunkter,
less intressen och dess åsidosatta värdighet; det är,
att sammanbinda alla dessa nationens ädla, progres-
iva, moraliska instinkter, på det att en gång, då sy-
temet hunnit till sin öfverdrift, till sitt fall, antingen
;senom allmän-andans absoluta aftynande inom oss, el-
er genom den politiska bannlysning, hvari det låter
örsätta sig af Europa utom oss, och landet kommer
att uppsöka sina revolutionsprinciper, sin ära, sin na-
.ionalanda, sin välfärd, det då må återfinna dem hos
en lojal och ståndaktig opposition, istället att ifarans
ögonblick behöfva gå att söka den hos faktionerna.
Bravo från yttersta sidorna.)
Se der, mine herrar, hvad vi hafva att göra, och
hvad jag gör. (Mycket bra! mycket bra! till venster.
Knot i midten.)
Edert ogillande utvisar icke — (Nytt buller.)
Edert ogillande lär mig ingenting annat än det jag
vet förut; det är, att denna opposition, vårt sista go-
da, skall vara svag i antal och i början misskänd;
att kammarens omedelbara gunst och sjelfva Jandets
förtroende icke skola tillkomma henne genast. (Skratt
och knot.) Var hon då väl i begynnelsen mera talrik
och mera populär, denna opposition, som för femton
år sedan var föremål för samma förakt? denna oppo-
sition al 47 röster emot restaurationens majoritet?
Ja, af dessa 17, som vågade säga: nationen står bak-
om oss! Nå väl! gaf icke nationen dem en dag rätt
och blef ej fosterlandet räddadt genom dem? (Bifall
från venstra sidan.)
Ja! -veten det: det skall gå på samma sätt. Nej!
det skall ej blifva unnadt ett system, som på laglig
väg inkräktar, som skyggt, men ihärdigt, beröfvar lan-
det, stycke för stycke, det, som vi bordt bibehålla af
tio, ja, af femtio års eröfringar, att länge segra öfver
den nyare demokratiens organisation och utveckling.
(Knot i centern.)
Nej! det är ei för en så ringa sak, som vi gifvit åt den
europeiska, politiska, sociala, religiösa verlden en så-
dan stöt, att det icke finnes ett enda välde, som icke
remnat eller darrat för den (bifall), icke en mensklig
lifstråd på hela jorden, som ej deltagit genom godt
eller ondt, glädje eller bäfvan, hat eller fanatism.
(Bifall från yttersta sidorna.)
Och det är i åsynen af denna ström af tilldragel-
ser, som uppryckt intressenas rot och de i jordmånen
mest ingrodda institutioner, som j tron eder kunna
hämma allt detta, hejda tidens begrepp, hvilka vilja
intaga sin plats framför det enda dynastiska, alltför
instängda intresset, framför några intressen, grup-
perade omkring en nyss grundlagd monarki? J vågen
förneka styrkan, den oöfvervinneliga styrkan af den
demokratiska principen, med foten på dess lemnin-
gar? Ack! upphören att bedraga eder sjelfve. Utan
tvifvel hafva dessa arfs-intriger, dessa personliga avö-
rer, dessa folks-rädslor, som man utsår inom landet,
äfven sin styrka; men det är blott en dags kraft, en
vansklig kraft, med hvilken man ej grundlägger för
lång tid. Hvad stort kan man väl uppföra med så
små medel? -
Nej! republik, konstitution, monarki, allianser, man
grundlägger icke allt sådant utan med förenade vil-
jor, förenade bemödanden, med oegennyttiga och na-
tionala tänkesätt! Det är blott på det sättet, som man
är i verkligheten konservativ! J tron eder vara det.
Jag är det mer än j! JI viljen bygga med upplösta
materialier, med döda elementer och icke med ideer,
som hafva lif och framtid! Det, som man uppbygger
med dessa, motstår vida mer och består bättre.
Och törvillen eder icke dermed, mina herrar! Ska-
paren har gifvit de sanne statsmännen, grundläg-
garne af ider, eller institutioner eller throner: ja,
Gud har gifvit dem en passion mer, än de öfriga al
deras likar: passionen för tidsbegrepoet, för national-
arbetet, för det allmänna bästa: det är behofvet, tör-
sten att offra sig, utan sidoafsigter, utan belöning, till
och med utan ära för sin lefnads mödor att återupp-
väcka ett folk! Och de mest konservative, de mäkti-
gaste, äro de, hvilka, längt ifrån att bortvränga des-
sas idger, uppfatta dem bäst, öfverlemna sig åt dem, och
bäst upphenita dem och införlifva sig med dem (mycket
bra, bra!), och som synas fattade af hängifvenheten
för en stor och helig sak, på en gång mensklighetens
och det lands, med hvilket de förenat sitt namn.
Nåväl mina herrar, af detta slags menniskor finnas
ännu många i vårt land. Bakom detta Frankrike,
som synes insöfdt för ett ögonblick, bakom denna all-
män-anda, som tyckes aftyna och som, om den ej
följer eder, åtminstone låter er i tysthet passera utan
att motstå er, men också utan förtroende; bakom
dennå nationalanda, som för en tid stäfjar sig, finnes
lett annat Frankrike, en annan allmän-anda. Det fin-
nes en annan generation af idter, som icke sofver,
som icke föräldras med dem som åldras, som icke ån-
grar sig med dem som känna ånger, som icke bedra-
ger sig sjelf med dem som sig sjelfva bedraga, och
denna skall en dag vara hel och hällen med oss.
Hvarföre skall man alltid uppskrämma det för den-
na lojala opposition, som vill våra institutioners be-
stånd och utveckling, som skiljt sig ifrån faktionerna
inom och utom oss; denna opposition, som har den
ädla ärelystnaden, icke att skapa svårigheter för re-
geringen, icke att utså anarkien, icke att bereda europei-
ska strider, utan tvertom, att befästa regeringsmak-
ten, att uppbjelpa, genom den allmänna andans kraft
de institutioner, som försvaga sig mellan våra händer
och som slutligen bar den ädla ärelystnaden att sjelf
TRENTER Or RANE OR AREO B RAR EE NSD SEE NS VE GSI MET BE STI bä Oe