Ministern för utrikes ärendena. Alldeles icke!
Talaren. Jag frågar kabinettet, alla samman, om
detta väl kan kallas att styra, eller om det ej är att
lyda? (Långvarig sensation.) :
Hr Villemain, minister för allmänna undervisnin-
gen. Vi skole svara.
Talaren. Hvad angår vår yttre ställning, skall jag
yttra mig med ännu större uppriktighet. (Allmän mun-
terhet.) Jag skall förklara mig deröfver med den full-
komligaste frimodighet, och denna frimodighet, varen
säkre .derpå, skall ej det ringaste skada landets in-
iressen. Frankrike befinner sig lyckligtvis så stäldt i
verlden, att det icke har något allvarligt intresse,
som är oförenligt med det stora europeiska, med hvil-
ket det måste underhandla och hålla sig enigt. Juli-
regeringen har, ifrån sina första dagar, sökt freden.
Afven jag har alltid varit och skall alltid blifva an-
hängare af freden. Jag har aldrig delat och skall
aldrig dela denna falska liberalism, som önskar att ej
se fribeten utan i kriget, och som midt igenom rök
och ära vill gå fram till en säker militär-despotism,
om vi någonsin eftersträfva kriget utöfver nödvändig-
heten och vära pligter.
Juli-regeringen har då önskat freden och den har
i min tanka gjort väl deri. En- underhandlande re-
gering kan vara starkare ån en eröfrande. Hvad än
m nistern för utrikes angelägenheterna häromdagen
sagt i en annan tribun och herr Carne i dag till
oss, så äro förbunden krafter, och traktater kunna upp-
väga eröfringar. Jag delar ingalunda: detta national-
system, som vill isolera sig från öfriga verlden, och
som tror sig väga sjelf lika mycket som hela jorden.
Det är stridande emot den sundaste logiks reglor.
Att vara allena är i politiken, liksom i allt annat, att
vara svag. Ått vara två, att hafva ctt system, att
derom förena flera biträdande, det är att mångdubbla
sin styrka. Frågom allvarligt våra samveten, låtom
oss återkomma från dessa fördomar som, i synnerhet
sedan en liten tid, belägrat vårt förstånd, angående
de resultater som diskussionen nyss så förtidigt fram-
bar i denna tribun; frågom oss uppriktigt: äro vi
nu närmare freden än år 1834? Hafva vi alliancer?
ge vi en sfer, ett fransyskt system?
Tillåten mig att tvifla derpå, då jag ser Frankrikes
ställning så oviss, så isolerad, så oförmögen i allt, nu
för tiden, efter trettio års tålamod! Öch det är ej
ifrån i dag blott, som jag börjat tviflas: Hvem har
väl då främst, år 1834, sökt förmå sin regering till
en stark och djerf intervention i Spanien, om ej jag?
Spanien, utropade jag, dränker sig i sin egen, blod
och försvagar sig i ett inbördes krig; makterna un-
derstödja der anarkien under Don Carlos namn, de
anfalla der indirekt, men ihärdigt, den konstitutionella
principen, som är densamma hos begge folken, och
den franska legitima inflytelsen, som successionskriget
grundlagt! Lätom oss tåga på samma gång till fri-
hetens understöd och till försvaret af Ludvig XIV:s
tanka. Trotsen Europa i mensklighetens och de li-
berala idernas namn. Hon skall tystna och vi hafva
återtagit vår rang endast derigenom, att vi hafva trot-
sat jå grund af vår rätt. (Bifall af venstra sdan.)
Och om, på detta sätt, våra förhållanden till Spa-
nien blifvit återställda, skullen då j nu vara färdige
att lugnt höra Barcelonas kanoner? Att se sittande
på edra bänkar eder hedervärde ambassadör i Spa-
nien? Att vara fiendtlige eller likgiltige för 4849 ärs
liberale, som j öfvergifvit och för 4830 års kohorter,
som j bekämpat, eller för 4839 års konstitutionelt-
moderate, som j ovärdigt lemnat åt sitt öde, samt
slutligen för 4840 Järs exalterade, som kasta sig i edra
rivalers armar? Skullen j då varit ensamme i Ancona-
frågan? i utrymmandet af Ancona, som jag här: före-
brått ett kabinett, hvars ställning för öfrigt jag för-
svarade, och som har trott sig böra drifva loyautåen
ända till oförsigtighet? Ja! man hade icke bordt göra
sig af med denna pant för krig i Italien, innan Frank-
rike hade förskaffat sig en pant för freden genom en
allians på fasta landet. (Bifall från yttersta sidorna.)
Och, ändtligen, skullen j ännu sednare varit ensam-
me? Skullen j fått skåda cder politik, oförutseende
skilja sig på en och samma gång från ryska och en-
gelska alliancen ? Skullen j, oaktadt deras antipathi i
Asien, då hafva tvingat dessa begge makter att för-
ena sin politik om traktaten af den 435 Juli 4340:
denna traktat, som ännu i dag väger så tungt på
ministrarnes minne, och på Frankrikes känsla som
fördragit den.
Jag vågar säga till ministern för utrikes ärenderna:
J skullen icke varit bringade derhän, att behöfva un-
derteckna, utan vilkor, denna traktat af den 43 Juli,
och i dag skullen j icke behöft se den allmänna opi-
nionen sammantryckt i sine yttre intressen, om hvilke
hon har instinkt och omdöme, och som vi ikvä
nekat all sin utveckling, all sin rätt i Europa: j skuller
icke behöfva se den nu förtiden söka uti eländigo
små-gräl denna krigets gnista, denna värdiga hämnd,
om i bättre tider hon hade funnit Frankrikes rätt
och dess allierades intressen. Hon söker dem i dag
i frågor, som röra freden och menskligheten. Jag be-
dröfvas deröfver för mitt land och jag förskräckes
deröfver för er skull, ty den skuggrädda opinionen blot-
Itas äfven af regeringen. (Långvarigt afbrott.)
Mine herrar! efter den sorgliga tafla jag teckna:
öfver vår yttre ställning och som jag vill kalla vår
olyckliga sammantryckning, efter denna djupa skilnac
emellan den politik, som Juliregeringen följt och den,
hvari jag ser mitt fosterlands säkerhet och storhet
bör jag fråga mig hvad kammaren sjelf frågar sig alla
dagar: Hvad är det väl då att göra? Jag skall säga
Idet, utan alla dessa undseenden, som rädda transak-
tioner kunna ingifva hos karakterer, hvilka hafva
något att dölja för sitt eget land. (Sensation)
Det finnes en sak att göra för män, hvilka, såsom