ch jag vill icke återkalla i edert minne den tidpunkt,
lå j sjelfve suckaden öfver hvad j gjort. Kommen
håg de år, då pressen var monopoliserad i ett enda
partis händer!
Det tredje försöket är befästandet af Paris. Jag
kall härom yttra mig kort, ty jag vet huru grannla-.
sa ämnet är, huru många ömtåliga samveten jag kom-
mer att vidröra, då jag förnyar diskussionen härom.
Jag hyser aktning för allt, som är aktningsvärdt; jag
respekterar mina medbröders öfvertygelser, emedan
jag vet hvad man är skyldig min egen. I den-l
na omständighet inträdde en politisk splittring emel-
an åtskilliga medlemmar af oppositionen och mig.
En del män, som voro mest tillgifne friheten, troddel
sig böra heslöja de faror, som hotade konstitutionen,
lemnad till militärmakten under alla fördomarna af
dess patriotism; och se der bela den bedröfliga tanke-
habiliteten, som uppfattade den skadliga utvägen att
så sammanblanda fosterlandskärleken och befästnin-
sarne, att det blef omöjligt för de bäste medborgare,
att afslå biträdet till dessa, och att eljest förträffliga
snillen, för att försvara landets hufvudort, samtyckte
till att väpna styrelsen med en styrka, vådlig för våra
institutioner. (Knot.)
Hvad mig angår, fästad som jag är vid fädernejor-
den, var det mig lika omöjligt att ej deri förutse en fara
och att icke känna förödmjukelsen af en konstitution
och af en tribun, som samtycka till att låta sig be-
herrskas af bastioner (Olika rörelser.)
Jag märker en tvifvelaktig känsla gifva sig ti lkänna
i kammarens oro, derföre vill jag genast erinra der-
om, att det blott var några månader efter bifallet till
befästningsverken omkring Paris, som vi skådade för-
sta tillämpningen af en lag, hvilken jag ej vill och
ej bör här närmare qvaiificera, emedan den är mitt
lands lag. Ja, den första tillämpningen af en ibland
dessa september-lagar uti en hög domstolskorps ut-
slag, som åt en tryckfrihetsförbrytelse tillade brotts-
ligheten och straffbarheteten hos en mördare! (Till
venster: ganska bra! ganska bra!)
Ministern för utrikes ärendena. Det är ett misstag.
Tqlaren fortfar: Jag svarar herr ministern, att det
var några månader efter bifallet till befästningslagen,
som vi sågo regeringen, hvilken förut visat sig så obe-
sluten, ja, jag skulle nästan kunna säga så gynnsam
för en utvidgning. af valrätten, för införandet, inom
vissa gränser, af intelligensen i vallagen, nu sluta sina
leder och på ett absolut sätt vägra all modifikation,
all förbättring af vallagen, allt större deltagande af in-
telligensen i politiska rätten. Ja! mine herrar! ännu
ett symtom skulle öfvertyga mig helt och hållet; det
var regentskaps-lagen.
Liksom hela Frankrike, slagen af en djup, politisk
smärta efter den katastrof, som träffat thronen, och
som hotade vår framtida säkerhet, då jag såg rege-
ringen komma för att begära af landet att det skulle,
så att säga, afsäga sig sjelf den rättighet som alla
folkskonstitutioner gifva dem, att vid dylika förekom-
mande fall välja, efter omständigheterna, personerna,
behofven och landets fördel (mycket bra! mycket bra!),
då jag såg regeringen begära. att j skullen afsäga eder
denna rätt, som sjelfve Montesquieu, som Voltaire i
sitt Essai sur les Moeurs, som de mest aktade pu-
blicister i verlden erkänt såsom obestridligt tillhörande
nationerna, att välja den regering som är bäst i stånd
att frälsa dem, då kunde icke längre ett tvifvel upp-
stå hos, mig om den motsatta riktning hvari regerin-
gen vilie släpa med sig landet; och ifrån den dagen,
om ej mina ögon redan förut varit öppnade, skulle de
då blifvit det. (Bifallsrop å yttersta sidorna.)
Och den ställning, de skandaler, hvarom herr Beau-
mont för ett ögonblick sedan talat till eder, kunna de
väl lemna ett tvifvel öfrigt angående dessa faror? Är
det icke man för man, familj för familj, samvete för
samvete, som regeringen, hvilken vid valen borde fråga
de fria opinionerna, söker att kringgå dessa? (Lifligt
bifall till venster -— knot i midteln.) Söker den ej,
på sådant sätt, att sjelf förderfya källorna till den fria
opinionen ? Äro de väl frivilliga, oegennyttiga, frisin-
nade, dessa opinioner som sålunda administrativt re-
kruteras? Kunna de väl förstärka den regering, som
bemäktigar sig dem? Hade ej herr Beaumont rätt, då
han nyss yttrade till eder: afinnen j då icke svaghe-
ten af den grundval, som j sjelfve underg rälven ?n
Finnen j väl eder i stånd att motstå alla de fordrin-
gar, som j sjelfve framkallat? Kännen j väl i eder
makt att åstadkomma ett frivilligt och kraftfullt åda-
galäggande af allmänna opinionen, nog mäktigt att
gifva ett intryck på styrelsen, då j endast förmån att
hemta den utur öfvertygelsen, för hvilken man, så att
säga, vet den moraliska taxan? - (Bifall från yttersta
sidorna — häftiga förnekanden i medlersta afdelnin-
garna.)
Jag upprepar hvad jag sagt och rättfärdigar det.
Vidare skulle jag säga till ministrarne: Kännen j ej,
att j ären svage och vanmäktige så snart j viljen för-
söka någonting för det allmännas bästa? Att j nöd-
gens draga eder tillbaka och uppoffra edra bästa tan-
kar åt dessa koalitioner af intressen, som j sjelfve
hafva smickrat och under hyilka j gjort eder till
trälar? Eller känner man måhända icke i Departe-
menterna den moraliska taxan på vissa biträden al
dessa kollektiva intressen? (Häftigt knot.)
En röst i midteln. Till ordningen!
Talaren. Till ordhingen! Ja, manen systemet der-
till, icke mig.
Jag vänder mig direkte till herr inrikes ministern,
som uppmanat mig att svara: jag frågar honom sjelf,
honom, regeringens man, om, vid de bästa tankar
som han. och hans kolleger haft för utvecklingen af
våra ipre institutioner, för vår yttre makt och handel,
de icke sjelfyve kännt ett slags oförmåga inför denna
förenins af materiella intressen, åt hvilka de måst