öre är jag kommen hit — jag ville utbedja mig
lin förlåtelse.n
Han fattade härvid den förvånade modrens
band och förde den till sina läppar.
pFörtroende? förlåtelse? Hvad har du då för-
trott far?
Att jag har lofvat hjerta och hand åt en ädel,
älskvärd flicka.n
Du vill gifta dig, gifta dig! ropade Gertrud
med glad ölverraskning.
pJa; vågar jag hoppas min mors bifall?,
Ack, min goda, snälla gosse! så har du då
ändtligen uppfyllt din mors önskan. Och här
sitter han och tiger så länge; låter mig så länge
vänta på den glada underrättelsen. Hvem är
flickan? Hvad säger far?
Min far känner och värderar min älskade
fdola. Han har ingenting att invända mot den
bulda flickan Personligen, och ändå nekar han
mig sitt bifall, af idel olycksalig villfarelse.
Huru? — Hvad? — Flickan känner han? vet
att hon är klanderfri och vill ändå tvinga dig at!
afstå från henne? — Han vill tvinga dig at!
bryta ditt gilna löfte? Detta är ju en oförnuftig
egensinnighet.
Nej, bästa mor, egzensinnighet är det icke —
villfaretse är det. Dock, min far är just nu hos
min Idola; utan: tvifvel blir han der upplyst om
sitt misstag. ;
,Men hvad är det för en villfarelse? frågade
Gertrud nyfiket. :
Derom en annan gång,, svarade Edward tve
kande, och tillade sedan med högtidlig ton! me;
jag svär dig vid min barnsliga kärlek, vid mi
salighet, att min far irrar sig i sin mening on