ETT ORD I SINOM TID.
När eit folks ålde rdomskrimpor hafva inträd
med sin snåakti snel i länkesält och sin slapphet!
handling: i E paa flärd och barnleka
upptaga hela upp ärksambeten och lemna inge
tid, inga tllbån: a tll en varm, rätt krist
nad menniskokörleks djupa allvar och manlig
verksambet, när snart sagdt ingen annan kraft för
spörjes än den som behöfver smidas i jern, nä
de, som skulle vara menniskors ledare, i darran
de vekbet ständigt snalva och icke kunna resa st
sjelfva upp, än mindre upprätta andra; när i sjelt
visk förvadran öfver sina personers förmenta vig
och ou härlighet för verlden de bäste, då de är
som äde!mödigast, hafva den godheten att sörj:
för sin e.cen ära och beqvämlighel; när man late
alla andelixa och sedliga anstalter råka i vanrykte
och läger vall, och sätter sig kött till arm, efte:
profetens ord, anser allt kunna bjelpas med ut
värtes medel, icke besinnande att en ande allen:
kan regera andar, han vare nu ond elier god; nu
man kastar menniskor bort såsom afskräde oct
tager insen vård om själarna, icke besinnande all
Herren skall kräfva deras blod ur olycksaliga hän
der: då kan det icke annat vara, än att orenlig
heten först vör sig vägar ned i det fördolda; mer
när så jordskalfvet kommer och jordskorpan sön
derspricker och från underjordiska gångar en sam
mangyttrins af ormar och ödlor och deras värm
jeliga yn.e! krälar fram i dagen; då händer de
att menniskorna stanna der slagna af häpenhet
att sådant kunnat vederfaras dem, som förment
sig hafva vida bättre förskyllat. Då först begyn.
na de biifva betänkte på botemedel emot skador
hvaraf hela samhbällskroppen är angripen, och de
kan ingen föreställa sig, till hvilka aflägse, förmen
undergörande utvägar de då äro färdige att tag:
sin tilliiykt, när eländet väl fått öfverhanden.
(Ur pro essor Johan Henrik Thomanders profpredi
kan i Stockholms Storkyrka, den 23 Söndager
efter Trefaldighet år 1842.)