ETT ORD I SINOM TID. När eit folks ålde rdomskrimpor hafva inträd med sin snåakti snel i länkesält och sin slapphet! handling: i E paa flärd och barnleka upptaga hela upp ärksambeten och lemna inge tid, inga tllbån: a tll en varm, rätt krist nad menniskokörleks djupa allvar och manlig verksambet, när snart sagdt ingen annan kraft för spörjes än den som behöfver smidas i jern, nä de, som skulle vara menniskors ledare, i darran de vekbet ständigt snalva och icke kunna resa st sjelfva upp, än mindre upprätta andra; när i sjelt visk förvadran öfver sina personers förmenta vig och ou härlighet för verlden de bäste, då de är som äde!mödigast, hafva den godheten att sörj: för sin e.cen ära och beqvämlighel; när man late alla andelixa och sedliga anstalter råka i vanrykte och läger vall, och sätter sig kött till arm, efte: profetens ord, anser allt kunna bjelpas med ut värtes medel, icke besinnande att en ande allen: kan regera andar, han vare nu ond elier god; nu man kastar menniskor bort såsom afskräde oct tager insen vård om själarna, icke besinnande all Herren skall kräfva deras blod ur olycksaliga hän der: då kan det icke annat vara, än att orenlig heten först vör sig vägar ned i det fördolda; mer när så jordskalfvet kommer och jordskorpan sön derspricker och från underjordiska gångar en sam mangyttrins af ormar och ödlor och deras värm jeliga yn.e! krälar fram i dagen; då händer de att menniskorna stanna der slagna af häpenhet att sådant kunnat vederfaras dem, som förment sig hafva vida bättre förskyllat. Då först begyn. na de biifva betänkte på botemedel emot skador hvaraf hela samhbällskroppen är angripen, och de kan ingen föreställa sig, till hvilka aflägse, förmen undergörande utvägar de då äro färdige att tag: sin tilliiykt, när eländet väl fått öfverhanden. (Ur pro essor Johan Henrik Thomanders profpredi kan i Stockholms Storkyrka, den 23 Söndager efter Trefaldighet år 1842.)