känslan, att sörja för hennes och mitt band ;hvar
på hon uppmanade min far, att foga: anstalt on
sitt barnbarns försörjande.n
Ja, Edward, ända till denna grad af usel ne
drighet, ända derhän att vilja ockra med sin e
gen lifsfrukt, har hon nedsjunkit, denna Fortiletta
som -du vill välja till din mor. — Äfven det o-
födda barnets existens, liksom modrens tystlåten-
het, försäkrades då genom stora summor. For-
tiletta lefde sedan mycket tyst och indraget, tills
hon gaf lifvet åt en dotter; hvarefter hon åter-
vände till Italien, under löfte att aldrig mer åter-
komma till Holland. Hennes och min dotter är
din älskarinna, Idola.,
Omöjligt, min far, omöjligt!, ropade Edward
i det han med fasa saranz upp och betäckte an-
sigtet med sina båda händer.
Van Eernswaard steg upp, droz händerna från
sonens anlete, som plötsligt blifvit förvandladt
till en dödens bild, och sade med bäfvande löp-
par, i det han stirrade på honom:
— pDet är sanning, Edward, Idola är din syster.
Du känner nu skälen till mitt nekande. Jacfhar
ingenting mer att säga dig. — Gå in i ditt rum,
min son, och bed Gud om styrka och lusn för
din lidande själ.
Edward lydde, stum och med sänkt hufvud.
Dock kämpade han förgäfves hea natten för att
bringa sina förstörda sinnen i den jemnvigt att
han kunde afsöra antingen han ännu en gånz
skulle kunna återse Idola, eller icke. Hans qval
ökades af den vissheten, att den älskade flickan,
dårad af hans fars ömhetsbetygelser, nu skulle fin-
nassig lycklig i hoppfulla drömmar, medan han,