att möjligen kunna omvända sig. Ett väldigt gal-
iler tjenar till dörr i de oförbätterliges sal. Vak-
Her med skarpladdade gevär stå utanför den och
äro städse färdiga att, så snart den minsta mot-
sträfvighet eller uppstudsighet visar sig i salen,
skjuta midt i hopen: kulan kan ej träffa någon
oskyldig. Jag fann här ungefär trettio oförbälter-
liga, hvilka med den största beqvämlighet häc-
klade lin. Tragine ensam kunde ej förnedra sig
till detta arbete, utan låg på ryggen med händer-
na korslagda öfver bröstet och snarkade makligt.
Han ville ej låta rättvisan triumfera deröfver, att
han för dess skull aflade sina gamla vanor, utan
plägade derföre dagligen taga sig en middagstur,
och hans medfångar iakttogo under tiden den
vördnadsfullaste tystnad samt hviskade ömsom
till hvarandra sina fantasirika gissningar angående
hvilken hjeltebedrift han utförde i drömmen, då
han ännu mera förvred sitt vederstyggliga ansigte
i sömnen.
Härifrån gingo vi till hospitalet: ett hospital är
allud ett sorgligt skådespel, det menskliga lidan-
dets sista ord: men ett lfängelsehospital är ett i-
deal af ohygglighet. Jag framträdde först till en
bädd, hvari en ung man om tjuge år låg; han
svarade med en mjuk, full röst på läkarens frå-
gor; en prest satt vid bädden och tröstade ho-
nom; en blomstrande, ung qvinna, hans hustru, var
med den mest rörande sorgfällighet sysselsatt om-
kring honom; och denne unge man hade begått
tvenne mord. Aftonen förut hade han dödat sin
vaktare medelst knifstyng, dervid fallit och bru-
tit sin arm. Domstolen förklarade, att han skulle
läkas för att sedan undergå sitt straff. En af de
närstående frågade den sjuke: huru har du till-
bragt natten, Gommare?, — Förträftligt. — Du
fick ett styggt infall i går afton och känner väl
samvetsqval deröfver nu?, — ,Samvetsqval! min
Gud, det är dumt och förbiltrar lifvet att tänka
på det, som ej kan hjelpas. Denne vaktare var
min fiende, han förföljde mig och ställde till för-
argelse för mig, när han kunde; han har gjort
milt lif odrägligt, och derför måste jag hämnas.
-- Du kom ju i fängelse för ett brott af sam-
ma slag., — Ja, jag var soldat och måste med
ett sabelhugg klyfva hufvudet på min kapten, e-
medan han icke unnade mig en timmasro. Man
hade dömt mig till döden och förde mig till af-
rättsplatsen. Två af mina kamrater skötos före
mig, då kom oförmodadt ett benådningsbref för
mig, hvilket min moder utverkat., — Det
var en god lexa, Gommare, hvarföre använ-
de du den icke till din nytta? — Vaktaren lät
mig ej röka, utan slog pipan ur min mun. Och
hvad förlorar jag med lifvet? Jag har ej erfarit
annat än sorg och elände, och bämndens ögon-
blick var sedan lång tid den enda glädjestund jag
väntade.n
- På sidan om Gommare låg en förbrytare i döds-
kampen. Fans öde, hvilket, straffande, ej unnat
honom den sista fröjden, rörde mig. Redan i
flera dagar hade han haft döden för ögonen: då
fattades han af en innerlig längtan att dö i bergs-
trakterna, hans födelseort. Han hade, man visste
icke på hvad sätt, i fängelset förskaffat sig en ar-
betskarls kläder och i några dagar baft dem göm-
da under sina sängkläder. Slutligen, en natt, ha-
de han stigit upp i tysthet och i feberhettan smu-
git sig ur fängelset; alla vakter hade redan låtit
honom passera, då, vid den sista, en vindstöt
bortförde hans mössa; fången skyndar vidare: dö-
den ibland: bergen är honom kärare, än lifvet i
fängelset: vakten undrar deröfver, att en arbetare
ej bryr sig om alt taga upp sin mössa, springer
efter honom, griper och igenkänner honom, och
han måste dö i det qväfvande fängelset.
Toulon är en stad full af kontraster. Det har
inrättat de praktfullaste palatser till värdshus,
fängelser och varumagasiner, men ingen sten och
ingen konstfärdig hand hafva blifvit det öfrigt
för en teater. Otaliga resande strömma tillsam-
mans inom dess murar, de vilja gerna applådera
Meyerbeers mästerverk, en dansöss genialiska steg
och förvånas, då man för dem till en öde vrå af
staden, der den heliga konsten är inrymd i ett
brädskjul, som invändigt är beklädt med grönt
papper. Trapporna äro så trånga, att endast myc-
ket smala personer beqvämt kunna gå uppför
dem. Raderna hafva blott en bänkrad, och konst-
vänner af medelmåttig storlek äro nödsakade att
hela aftonen stå i bockande ställning, emedan de
annars stöta emot lamporna. Några dagar förut
hade elden blifvit lös i detta dufslag, men det
hade lyckats ett olycksaligt nit alt släcka den.
Sedan femtio år talar man om alt rifva huset och
utvisar platsen för den nya teatern, men el
underverk uppehåller ännu det gamla rucklet, och
tili och med general Dugommiers bomber respek-
terade det. Jag såg Robert af Normandie, hvars
förträffliga utförande stod i stark kontrast mot
teatern, sarat bad i tysthet vid utgåendet till den
allsmäktiga försynen, att den måste visa en gni-
sta vägen till dessa bräder och aftålla konstfien-
dernas otidiga räddningsifver.
Då jag kom från teatern, besökte jag flera sam-
lingsställen för den sköna och förnäma verlden i
Toulon, och då jag derefter åter stez om bord
nå båten samt bliekade tillbaka på dagens hän-