cipationslystna slafvar, m. m. i sina portföljer:
ingen har ansett den blomstrande kusten mellan
Toulon och Marseille, som tjusande ler mot van-
draren mellan hafvets och himlens dubbla azur,
värdig sin pensel. Här framträder den herrliga-
ste sträcka af kullar, ur hvilken enstaka byar
och småstäder skalkaktigt framtitta; kustens ut-
seende förvandlas beständigt under båtens framåt-
ilande; de mångfaldigaste sagor berättas om dessa
klippmassor: sköna bergnymter hafva dragit jä-
gare ned i djupet, bergsmän arbeta på de o-
mätliga, underjordiska skatterna och skola en
gång bringa dem i dagen, skogsrån hafva bort-
röfvat lyckliga brudar, och då en yngling gjort
sig fri från andarnes bojor och återvändt till jor-
den, blef han vansinnig och kunde ej dö.
. De begge hufvudpunkterna på denna kust äro
Örnnäbben (Bec-de-v Aigle) och kap Siecit. De
höja sig lodrätt ur hafvet, och stranden mellan
dem begge har, i sin vilda yppighet, en tropisk
karakter. Den dagen, då jag gjorde min lustfärd,
höjdes denna genom en tillfällighet. På något
afstånd från båten visade sig nemligen en skara
af tumlare, hvilka dansade på de tysta, gröna
vågorna; kaptenen på paketbåten lemnade mig
sin bössa och uppmanade mig att skjuta; hittills
hade jag alltid trott, att dessa fiskar blott uppe-
höllo sig i de sydliga hafven, men lade an och
dödade en, på ett afstånd af två hundra steg; de
öfriga sköto ned i djupet. Jag påminte mig hafva
läst, att elt dylikt beundransvärdt skott lyckats
för kapten Bougainville i närheten af ön Juan-
Fernandez, och mitt bröst började svälla af jäga-
rehögmod, då det stolta Toulon, stödjande sig
mot det höga -berget, höjde sig framför mig med
sina segel och master, och milt högmod neds:ogs
vid denna anblick. Frankrike har upptäckt allt,
med undantag af sig sjelft; det känner alla län-
der, men icke sig sjelft. I Frankrike, som i hela
verlden, beundrar man, från sekel till sekel, Ge-
nuas, Neapels, Konstantinopels och Rio Janeiros
läge, men ingen har upptäckt Toulons tjusande
belägenhet. Ingenstädes kan man seen lyckligare
förening af det upphöjda och det milda, af kraft
och ljufhet. De branta bergen, än krönta med
yppiga skogar, än blixtrande kala i solen, hvim-
let af master och segel, stadens praktfulla palat-
ser, den stolta kedjan af citadeller, som slingrar
sig från den sandiga stranden till bergets topp —
allt förenar sig till en bild, som ingen mennisko-
hand försökt att afteckna, kanske derföre att den
menskliga konsten ej vill synas ett hånande af
den gudomliga.
Sedan tolf år har jag flera gånger i offentliga
blad meddelat fångars historier. En gång har det
till och med, genom hertigens af Orleans under-
stöd, lyckats mig att befria två arma barn ur
dessa jordiska helveten. Det är således oklokt
al mig att ännu besöka fängelser, då jag måste
frukta att, genom ytterligare behandling af detta
ämne, blifva tråkig. Men jag kunde ej heller
denna gång motstå min böjelse och måste åtmin-
stone meddela några frukter deraf.
Framför alla andra syntes mig en förbrytare,
som i alla tider kommer att intaga en plats i
Marseilles annaler, märkvärdig. Den falske myn-
taren Arnaud de Favre har störtat otaliga famil-
jer i förderfvet, och om icke gendarmernes alls-
mäktiga försyn varit verksam vid hans afresa från
Marseille, så skulle folkets. hämndlust hafva be-
sparat honom resan till Toulon. Hela staden
var i uppror vid hans inskeppande, endast en
menniska visade sig fullkomligt lugn: det var
lången. Efter sitt häktinde undandrog han sig
alla frågor af nyfikna besökande. Jag träffade
honom skrifvande, just då han med ett sjelfför-
nöjdt leende tog pennan från papperet och ge-
nomläste det skrifna. Han helsade vänligt och
värdigt på oss. Hans kraftiga gestalt och det
glada, välbildade ansigtet kontrasterade besynner-
ligt mot hans drägt. Jag yttrade till honom:
Ni arbetar på era memoirer?, — Nej, min
herre, jag håller på att göra en person en tjenst.
— Ert bref tyckes blifva bra långt. — Det är
en bönskrift. — ,För er, Arnaud?, — Åh nej,
jag ber ej om något, det är för en af mina kamrater;
man måste vinna sina medmenniskors kärlek. —
Huru befinner ni er här? — Ab, jag kan icke
klaga. — Ni tyckes må förträffligt. — Gud-
skelof, jag har god aptit Dermed satte han sig
åter, fullkomligt lugn, ned till sina papper, satte
glasögonen i ordning och fortfor att skrifva. Vid
utgåendet uttryckte fångvaktaren för mig sin be-
undran öfver en sådan fånge, hvilkens like han
aldrig sett; redan första dagen, då han var i fän-
gelset, hade han visat den bästa aptit, sofvit för-
träffligt och hvarken beklagat sig eller undrat öf-
ver någonting.
Vi gingo vidare till de; oförbätterliges sal. Här
fann jag elt föremål för allmän undran: Tragine,
för hvilket syndens öfriga barn vördnadsfullt böja
hufvudet, liksom de vanliga djeflarne för satan.
Han har utgjutit så mycket blod, att det storar-
tade i hans jernnatur ingifver mängden fasa och
insveper honom i en viss nimbus. Fan har sjelf
uttryckligen fordrat att blifva upptagen bland de
oförbätterliga och betraktade domrarne med det
yttersta förakt, då de ansågo honom för nog svag