ventyrad sjelfständighet, om fördunklandet afärofulla,
från fäderna öfverflyttade hjelteminnen. Det var ettj.
sådant tillstånd af nedslagenhet, att nationen, eme-Å
dan den nästan upphört att hoppas, knappt trodde
sig hafva något att frukta och skulle, om icke försy-
nen vakat öfver den, lätt kunnat blifva ett byte förj
någon fiende, som vetat att begagna det gynnande
tillfället.
Då jag omtalat den rådande ställningen vid CARL
JOHANS uppträdande på svensk jord, har jag på en
gång nämnt den svåra belägenheten och dess skynd-
samma afhjelpande.
Författaren öfvergår härefter till en teck-
ning, öfver de visa åtgärder, hvarigenom den
nyss till riket anlände Kronprinsen ordnade de,
såsom han antyder, förstörda angelägenheterna
och förvandlade det förlamade misstroendet
till värdigare och mera lefvande känslor. —
— Det gick ett nytt lif genom hela folket,
säger han; — — det var som om nationen,
angripen af en svår sjukdom, hastigt kännt
krisen hafva gått förbi och blodet åter löpa
fritt i ådrorna och krafterna återvända uti
lemmarne och tillfrisknandet vara i annal-
kande.,
Den dystra målning Hr A. här gjort af den
svåra sjukdomen, har egentligen ett fel, nemli-
gen, att författaren tagit miste om tiden, eme-
dan den egentliga krisen redan var ölverstån-
den vid Carl Johans ankomst; och det är den-
na sanning, som vi anhålla att bestyrka med
några fakta, ehuru oangenämt detän kan vara,
att den hufvudpunkt, från hvilken loftalet ut-
går och hvilken är beräknad att utgöra dess
qvintessens, derigenom försvinner.
Om man med lugn betraktar huru sakerna
stodo då marskalken Bernadotte inkallades till
thronföljare, skall man ej kunna neka, att,
oaktadt de förluster, som drabbat Sverige ge-
nom ett olyckligt krig, var likväl dess sjelf-
ständighet såsom stat aldrig ett ögonblick för-
lorad. Historien skall omtala, att under ögo-
nen på en segrande fiende och utan fruktan
för dess inflytelse, Svenska folkets ombud ut-
öfvade sin suveräna rätt att gifva sig en re-
geringsform, som afsåg att trygga dess politi-
ska rättigheter, inskränka regeringsmakten in-
om lagliga gränser, samt grundlägga en, åtmin-
stone efter den då gällande meningen, allvarlig
konstitutionel ansvarighet. Den skall bevittna,
att dessa ombud med det fullständigaste obe-
roende valde sig, icke blott i Carl XIII:e en
Konung, ty möjligen var han icke den segrande
fienden obehaglig, utan äfven i Carl August en
thronföljare, som aldrig egt den ryska politi-
kens sympatier, utan fastmer måste förefalla
detta kabinett misstänkt och hinderlig för dess
planer, i följd af den förhoppning, som Norr-
männens enthusiastiska hyllning åt hans: per-
sonlighet, hans öppna och flärdlösa karakter
redan då väckte, att tilläfventyrs få se Norge
förenadt med Sverge. Dessa obestridliga om-
ständigheter stå hvarken: tillsammans med på-
ståendet om den politiska förnedring, som man
nu efteråt vill antyda såsom vår lott år 4840
eller ens med någon så ytterlig svaghet, att
den ryska koiossen, då vida mindre samman-
hållen och ordnad än nu, hade kunnat under-
kufva det gamla Sverge.
De materiella :krafterna voro väl försvagade,
men ingalunda så, som man vill skildra det,
för att vinna en bjert kontrast åt loftalet. Re-
dan i riksdagsbeslutet den 2 Maj 4840 yttrade
Rikets Ständer; Med sorgiiga känslor beklaga
vi mistningen af den rikets tredjedel, hvilken
genom ett olyckligt krig blifvit sliten från mo-
derlandet; men vi tröstas af vår räddade
sjelfständighet, af en ljusare framtids öpp-
nade utsigter och af den tankan, att lugnet
och endrägten, botande lidna skador, skola en
dag åt Staten gilva ersättning i kraft för hvad
densamma i område förlorat.s Såsom ett
vackert exempel för denna endrägt och för att
gifva ett föredöme huru folkets framtida kraft
skulle kunna ökas, beslutades de så kallade
stånds-koncessionerna, näringsfrihets-principen
uttalades, indragningar och förenkling i admi-
nistrationen yrkades, en omarbetning af all-
männa lagen förbereddes, många ekonomiska
förhållanden ordnades och grunderna för en
mängd nyttiga- reformer antyddes; allt under
förhoppning, att Regeringen, i en ej aflägsen
framtid, skulle bringa detta till verkställighet.
Hvem hade väl då kunnat ana, att man redan
två år derefter skulle få upplefva en annan
riksdag, der styrelsens inflytelse visade sig i
en helt annan riktning? Programmets förfat-
FREGATT