Article Image
ventyrad sjelfständighet, om fördunklandet afärofulla, från fäderna öfverflyttade hjelteminnen. Det var ettj. sådant tillstånd af nedslagenhet, att nationen, eme-Å dan den nästan upphört att hoppas, knappt trodde sig hafva något att frukta och skulle, om icke försynen vakat öfver den, lätt kunnat blifva ett byte förj någon fiende, som vetat att begagna det gynnande tillfället. Då jag omtalat den rådande ställningen vid CARL JOHANS uppträdande på svensk jord, har jag på en gång nämnt den svåra belägenheten och dess skyndsamma afhjelpande. Författaren öfvergår härefter till en teckning, öfver de visa åtgärder, hvarigenom den nyss till riket anlände Kronprinsen ordnade de, såsom han antyder, förstörda angelägenheterna och förvandlade det förlamade misstroendet till värdigare och mera lefvande känslor. — — Det gick ett nytt lif genom hela folket, säger han; — — det var som om nationen, angripen af en svår sjukdom, hastigt kännt krisen hafva gått förbi och blodet åter löpa fritt i ådrorna och krafterna återvända uti lemmarne och tillfrisknandet vara i annalkande., Den dystra målning Hr A. här gjort af den svåra sjukdomen, har egentligen ett fel, nemligen, att författaren tagit miste om tiden, emedan den egentliga krisen redan var ölverstånden vid Carl Johans ankomst; och det är denna sanning, som vi anhålla att bestyrka med några fakta, ehuru oangenämt detän kan vara, att den hufvudpunkt, från hvilken loftalet utgår och hvilken är beräknad att utgöra dess qvintessens, derigenom försvinner. Om man med lugn betraktar huru sakerna stodo då marskalken Bernadotte inkallades till thronföljare, skall man ej kunna neka, att, oaktadt de förluster, som drabbat Sverige genom ett olyckligt krig, var likväl dess sjelfständighet såsom stat aldrig ett ögonblick förlorad. Historien skall omtala, att under ögonen på en segrande fiende och utan fruktan för dess inflytelse, Svenska folkets ombud utöfvade sin suveräna rätt att gifva sig en regeringsform, som afsåg att trygga dess politiska rättigheter, inskränka regeringsmakten inom lagliga gränser, samt grundlägga en, åtminstone efter den då gällande meningen, allvarlig konstitutionel ansvarighet. Den skall bevittna, att dessa ombud med det fullständigaste oberoende valde sig, icke blott i Carl XIII:e en Konung, ty möjligen var han icke den segrande fienden obehaglig, utan äfven i Carl August en thronföljare, som aldrig egt den ryska politikens sympatier, utan fastmer måste förefalla detta kabinett misstänkt och hinderlig för dess planer, i följd af den förhoppning, som Norrmännens enthusiastiska hyllning åt hans: personlighet, hans öppna och flärdlösa karakter redan då väckte, att tilläfventyrs få se Norge förenadt med Sverge. Dessa obestridliga omständigheter stå hvarken: tillsammans med påståendet om den politiska förnedring, som man nu efteråt vill antyda såsom vår lott år 4840 eller ens med någon så ytterlig svaghet, att den ryska koiossen, då vida mindre sammanhållen och ordnad än nu, hade kunnat underkufva det gamla Sverge. De materiella :krafterna voro väl försvagade, men ingalunda så, som man vill skildra det, för att vinna en bjert kontrast åt loftalet. Redan i riksdagsbeslutet den 2 Maj 4840 yttrade Rikets Ständer; Med sorgiiga känslor beklaga vi mistningen af den rikets tredjedel, hvilken genom ett olyckligt krig blifvit sliten från moderlandet; men vi tröstas af vår räddade sjelfständighet, af en ljusare framtids öppnade utsigter och af den tankan, att lugnet och endrägten, botande lidna skador, skola en dag åt Staten gilva ersättning i kraft för hvad densamma i område förlorat.s Såsom ett vackert exempel för denna endrägt och för att gifva ett föredöme huru folkets framtida kraft skulle kunna ökas, beslutades de så kallade stånds-koncessionerna, näringsfrihets-principen uttalades, indragningar och förenkling i administrationen yrkades, en omarbetning af allmänna lagen förbereddes, många ekonomiska förhållanden ordnades och grunderna för en mängd nyttigareformer antyddes; allt under förhoppning, att Regeringen, i en ej aflägsen framtid, skulle bringa detta till verkställighet. Hvem hade väl då kunnat ana, att man redan två år derefter skulle få upplefva en annan riksdag, der styrelsens inflytelse visade sig i en helt annan riktning? Programmets förfatFREGATT

9 februari 1843, sida 2

Thumbnail