Ej med tårar fröjden grumla! Ha! Dxmonerna de rumla lustigt under dömerna! Jubla helst, likt Benedetta! Korpar, som sig ätit mätta ut på afrättsplatserna. På den svarta marmorgrunden, längs utefter altarrunden, blixtra bajonetterna, såsom skriftebarn, par Dio! Muntert: det, signore mio! tillgär i bigtstolarna. Först i fullå drag de njuta vinet, sen till måls de skjuta --med de toma flaskorna på madonnor venuslika, sinligt sköna, vällustrika och på helgonbilderna. Hufvudskålen af en flicka kalken är, derur de dricka fräsande Constantia! Ha de fiskat upp din sköna, blek, som månsken, ur de gröna, kalla, salta böljorna? I dödsryckningarna flämta griftens lampor, sömnigt skämta männen; — glädjeflickorna blunda, bjerta tätt till bjerta, vekt omarmande de smärta lockiga demonerna. Lägrade bland vårdar, frossa de i vällust, kindren blossa, tända af passionerna. Slutna intill qvinnobrösten; liksom flugorna om hösten, domna de lycksaliga. Under dödens hemska tystnad ljuft de sö nöjets lystnad, byilande på kistorna; endast hvita cranier glittra, och på konung Davids cithra lysa silfversträngarna.. På min blanka hederssabel klibbar ännu, 0, diable! blod från Pyramiderna. Ah! jag känner det på lukten och på färgen; och den bukten baljan har från Genua!