Ej med tårar fröjden grumla!
Ha! Dxmonerna de rumla
lustigt under dömerna!
Jubla helst, likt Benedetta!
Korpar, som sig ätit mätta
ut på afrättsplatserna.
På den svarta marmorgrunden,
längs utefter altarrunden,
blixtra bajonetterna,
såsom skriftebarn, par Dio!
Muntert: det, signore mio!
tillgär i bigtstolarna.
Först i fullå drag de njuta
vinet, sen till måls de skjuta
--med de toma flaskorna
på madonnor venuslika,
sinligt sköna, vällustrika
och på helgonbilderna.
Hufvudskålen af en flicka
kalken är, derur de dricka
fräsande Constantia!
Ha de fiskat upp din sköna,
blek, som månsken, ur de gröna,
kalla, salta böljorna?
I dödsryckningarna flämta
griftens lampor, sömnigt skämta
männen; — glädjeflickorna
blunda, bjerta tätt till bjerta,
vekt omarmande de smärta
lockiga demonerna.
Lägrade bland vårdar, frossa
de i vällust, kindren blossa,
tända af passionerna.
Slutna intill qvinnobrösten;
liksom flugorna om hösten,
domna de lycksaliga.
Under dödens hemska tystnad
ljuft de sö nöjets lystnad,
byilande på kistorna;
endast hvita cranier glittra,
och på konung Davids cithra
lysa silfversträngarna..
På min blanka hederssabel
klibbar ännu, 0, diable!
blod från Pyramiderna.
Ah! jag känner det på lukten
och på färgen; och den bukten
baljan har från Genua!