På en brudsäng, djup som natten,
bäddad i Lagunens vatten,
vaggad af Delfinerna,
hvilar hon och fiskar sluka
hungrigt bitar af de mjuka,
men uppsvälda formerna.
Ve! Du gråter ju förgäfves!
Hennes fulla barm cj häfves
mera af vällustiga
säckar; i den lägga stygga
groder sina ägg — der bygga
ödlor — kräla maskarna! —
Rundt om lederna och halser
och det lif, som du i valsen
omslöt med din smidiga
arm, sig slingra ormar fräcka;
och sin blodtörst sniglar släcka
ur de blåa läpparna.
Minen stelnad är, som myste,
Slocknad blickens eld, som lyste,
örat döft. — Likt ederna,
som hon darrande afhörde,
när du smekande förförde
henne, lösta flätorna!
Ej emellan :hennes fina
händer får du smyga dina,
och de veka känslorna
tystnat, kinderna ej blomma
mer, som röda rosor, tomma
stirra ögonhålorna!
Jag, som du, är från palatsen
bördig, stod på Marcusplatsen
högt bland vaut-rienerna,
var af nobili på balen
firad mest, på karnevalen
stoltast ibland maskerna.
Hoptals guld min fader egde,
Cresi skatt hans öfvervägde,
men han på dublonerna
låg och rufvade yrvaken,
såsom uppå skatten draken,
hela långa nätterna.
Med förfallna reversaler,
hvar jag var, på torg, kanaler,
efter mig i spårena
Judar från Rialto smögo;
spel och vin och flickor sögo
mig, som vatten svamparna!