På en brudsäng, djup som natten, bäddad i Lagunens vatten, vaggad af Delfinerna, hvilar hon och fiskar sluka hungrigt bitar af de mjuka, men uppsvälda formerna. Ve! Du gråter ju förgäfves! Hennes fulla barm cj häfves mera af vällustiga säckar; i den lägga stygga groder sina ägg — der bygga ödlor — kräla maskarna! — Rundt om lederna och halser och det lif, som du i valsen omslöt med din smidiga arm, sig slingra ormar fräcka; och sin blodtörst sniglar släcka ur de blåa läpparna. Minen stelnad är, som myste, Slocknad blickens eld, som lyste, örat döft. — Likt ederna, som hon darrande afhörde, när du smekande förförde henne, lösta flätorna! Ej emellan :hennes fina händer får du smyga dina, och de veka känslorna tystnat, kinderna ej blomma mer, som röda rosor, tomma stirra ögonhålorna! Jag, som du, är från palatsen bördig, stod på Marcusplatsen högt bland vaut-rienerna, var af nobili på balen firad mest, på karnevalen stoltast ibland maskerna. Hoptals guld min fader egde, Cresi skatt hans öfvervägde, men han på dublonerna låg och rufvade yrvaken, såsom uppå skatten draken, hela långa nätterna. Med förfallna reversaler, hvar jag var, på torg, kanaler, efter mig i spårena Judar från Rialto smögo; spel och vin och flickor sögo mig, som vatten svamparna!