Derför jag förstfödslorätten
sjelf utkräfde med stiletten
i zechiner blodiga;
I ett segel in jag sydde
liket, dränkte det och flydde
från de hundra öarna.
Men på qvällen, förr än solen
dränkt sig, låg jag i bigtstolen;
aflat för kontant — ha! ha!
Men välsignelse för inte,
fick jag flux af de fromsinte,
beliga abbåberna!
Så jag den affären glömde,
tjuste qvinnor, bålar tömde
natten om vid orgierna; —
njöt om dagen af siestan
lugnare, om möjligt, nästan;
än i oskuldstiderna.
Sen ett flyktigt lif jag förde,
hvar jag kom allt lugn jag störde,
dref med landsvägsriddarna,
rädd för sbirrer, som för pesten,
sysslolös omkring för resten
ibland Apenninerna.
Sist af svärmisk kärlek galen,
blef jag vigd i Arnodalen
vid en ung giftblanderska,
tränsjuk, som signora Luna,
med två ögon, så nötbruna,
som på en Cirkassiska!
Jag hör fjäten af en qvinna!
Spöket al din älskarinna
följer 053 I hälarna;
genom dimman, midnattsfloret;
glänsa ögon bort i choret,
matta och glasaktiga.
Qwest ce qwici? Qui vive? Signora!
Lösen är en kyss — och våra
bjertan lätt bestickliga,
när det vackra flickor gäller! —
derför räck mig munnen, — eller:
on passe pas! min nådiga!
Dock! vi öfverge courtisen!
Hal dess bana är, som isen,
damerna förrädiska; —
ormen bakom rosen lurar,
under rifna fästningsmurar
de fördolda minorna.