Isyska det förstås, ty händelsen passerar naturligt-
vis i Frankrike, eller rättare sagdt, någon hän-
delse tilidrager siz ieke i pjesen, men scenen är
förlagd derstädes, — beslutar han att, på ett eller
annat sält, göra sig till bjelte i något kärleksäf-
ventyr. Han lyckas snart, alt få se en obeskrif-
list skön, okänd dam, och bums begär han af hen-
ne skriftligen ett rendezvous, som äfven skriftligen
accepteras. Också skulle detta möte troligen al-
lupit i all tysthet, om icke hr B. — som, i för-
bigående sagdt tyckes vara rigtig nylärling i kon-
sten alt bedraga, — oförsigtigtvis gömt en liten
bandros, som hans ideal flyende tappat efter
si, såsom minne af sin romaneska inklination.
Det har si; nemligen så, att hans fru (fru Malm-
gren) finner denna trof någorstädes i hans lådor.
sburu den var sorgfälligt innesluten och förseg-
lad i ett papper, misstänker hon dock, på sina
goda skäl, alt det står illa till, hvarföre hon be-
mäkltgar sig detta lilla paket. Mannen förklarar
vislisen, alt det tillhör hans onkel, som ålagt ho-
nom förvara det till hans ankomst. Onkeln vän-
las just i dagarne och frun beslutar, att af honom
skaffa sig ljus i saken. TIIr B:s goda genius hjel-
per honom dock till ett samtal på förhand med
onkein, deruti det öfverenskom mes, att denne skul-
le påtaga sig alltsammans. Onkeln, hr Bonnivet
senior (ar Hyckert) är, synes det, en rigtig gam-
mal luft Ull onkel, som med god smak hjelper sin
br brorson att intrigera och smida tillhopa sina
fabler. Frun vet imedlertid att begagna sig al
sin halfva upptäckt och sin mans onda samvete,
att få alla sina små nycker och önskningar upp-
fylida. Nu är det på det sättet, att frun har en
skyddling, unge notarien Therigny (herr Björkman),
som vill gilla sig med en viss mamsell Athenais.
oaktadt onkeln, som är hennes trolofvade, och ht
Oscar Bonivet, som är hennes förmyndare, pro-
testera deremot. Frun är imedlertid på notariens
sida och besluter att han skall serra. För all
genomdrifva denna sin plan, begagnar hon sig a!
en tredje person, sin kammarjungfru Manette, som
utan all initieras H Jntrisen, likväl medverkar till
dess lyckliga utgå lura detta egentligen till-
går, likasom det qui pro quo, h varpå upplösnin-
gen hvilar, vilja vi här ej omtala, emedan helc
qvintessensen och intresset af pjesen ligger deri
Allt nog att det till slut går väl Den otrogne
mannen har verkligen icke varit otrogen annat
än ett ögonblick i sin fantasi, onkeln får icke den
unga flickin, men notarien deremot, som ej gör
det minsta hvarken till eller från till sakernas
gång, blir den lycklige såsom det bör vara.
Hvad sty ckets uppsättning angår är dervid in-
genting alt anmärka. Tittelrollen tyckes oss dock
icke fordra den nästan pjåkiga tafatthet och för-
sagdhet, som br S. inlägger deri. Ehuru hr Bo-
nivet junior visserligen icke tyckes hafva varit
med när krutet fanns upp, är det derföre just
icke nödigt att göra honom till en sådan erke-
stackare och mes, som han här framställes. — Li-
tet mer utvärtes skick och hållning egnar och
anstår en man, äfven om han, såsom här är fal-
let, skulle ba en hare i bjertgropen.
Manettes naiva parti, hon, som är allas förtrog-
na utan att i sjelfva verket veta det allra ringa-
ste, utfördes ganska lifligt och godt af fru Gille
och hr Hyckert presenterade sig älven fördelak-
tigt. Fru Malmgren spelar med sanning i dekla-
ration och gester, men det brister henne ännu
mycket i liflighet; den kommer väl med litet mera
öfning. Någon osäkerhet i rollerna hos de spe-
lande i allmänhet röjde en första representation.