borgare från Bräögge förtrott henne i en rik tants
vård. Slutligen hinner han, sedan han först i
hemlighet lyckats rädda prinsen af Oranien un-
dan Alba och schavotten, att tillvägabringa upp
resningen, men faller sjelf, i följd af folkets o-
kunnighet om hans verkliga person, det första
offret för deras hat, medan Hertigen af Alba
undkommer. En ung man, i början framträdande
såsom Hertigens son, men som i sjelfva verket
är Artewells, utgör äfven en betydande länk för
händelsernas sammanknytning.
Om man ville analysera detta dramatiska ar-
bete från en både estetisk och moralisk
synpunkt och derefter bedömma dess konstvärde,
så skulle ganska mycket deremot vara alt an-
märka. Ty först och främst är det i hög grad
problematiskt, huruvida en karakter af den mo-
raliskt vidunderliga sammansättning, som förfat-
taren har gifvit åt Borgaren i Gent,, kan fin-
nas i verkligheten, och om den verkligen funnes,
huruvida icke det vackra i ändamålet, för hvilket
en sådan person offrar sin lefnad, är så underord-
nadt det afskyvärda i medlen, att konstnären icke
har rält att framställa den på scenen, såsom ett
ämne för sin och åskådarnes sympalhi. Dess-
utom lider sjelfva händelsernas gång af någon-
ting tvunget, oegentligt och likasom intvingadt 1
allt det som rör kärlekshistorien i pjesen, — ty att
en sådan naturligtvis mäste vara med här som
öfverallt, är naturligt; äfvensom författaren på
några ställen aldeles onödigtvis lagt an på att en-
dast sönderslita och pina åskådarnes känslor, utan
att detta framträder såsom motiv för eller är
förenadt med det sublima och rörande. — Detta
allt oaktadt, äger stycket onekligen såsom skåde-
spel många ganska vackra tablåer samt storarta-
de och effektrika dramatiska situationer, hvilka
till stor del äfven komma af det förtjensifulla
sätt, hvarpå hufvudrollerna utföras. Hr Almlö!
var väl kostymerad såsom hertigen af Alba, icke
just efter dennes porträtt och utseende, sådant
detta beskrifves af historien, men i artistiskt af-
seende såsom uttryckande den ryktbare mannens
jernhårda karakter, och hans spel höll alltigenom
illusionen spänd hos åskådarne. Hr Dahlqvist
hade uppfattat sin mångsidiga roll på ett sätt, som
onekligen kan kallas förträtligt, och hade på dess
olika och ganska svåra partier användt ett beröm-
värdt studium, hvarigenom hvarje nyans framträd-
de med en utarbetad finess, i hvilken åtminstone
intet penseldrag fattades. Hans blick, hans hållning,
hans gång blifva härigenom ifrån början till slut
fängslande, och äro i många de vigtigare ögon-
blicken mästerliga. Fru Hjortsberg har här icke
någon af sina största roller, men spelte, såsom
vanligt, rätt intagande. Hr Sundberg ådagalade
lif och värma i sin diktion, men slog öfver, om
det tillåtes oss nyttja detta uttryck, vid vissa till-
fällen der hans deklamation skall höja sig till
det tragiska, äfvensom han skulle vinna vid att
mera studera sina gester och öfverhufvud sättet
att röra sig på scenen. Hr Forsberg spelar Ez-
mont och Hr Wennbom prinsen af Oranien. — Elf-
teråt uppfördes en liten Vaudeville kallad: Adju-
tanterne, en äkta obetydlighet från en af de många
fransyska produkterna för dagen, men temligen
lustig till intrigen; för öfrigt är denna bra
nog lälttfärdig. Det förnämsta att märka i den-
na pjes, är, att fru Almlöf der med renhet och
smak sjöng ett par kupletter på melodien af Loisa
Pugets romans: Ta dot, hvilken här förut blifvit
bekant genom madame Fink-Lohrs konserter. Re-
cettagaren inropades efter spektaklets slut. A 3
— er Få
NYA TEATERN.
En otrogen man, i tre akter af Scribe.
En billetdoux, ett rendezvous och en blå och
körsbärsfärgad bandros, se der hvad hr Scribe be-
höfver att sätta ikop en 3 akts komedi. Dessa
tre magiska momenter utgöra grundtexten till
hans ,Otrogne man, hvilken gafs första gången i
Lördags på Nya teatern. Stycket är en af dessa
lätta fabrikationer, hvilka tyckas, såsom tidsför-
drif mellan de större arbetena, flyta ur denne
författares snabblöpande penna, och är utmärkt af
samma fel och förtjenster, som många andra från
samma hand. En lätt och lekande dialog, liflig-
het och omvexling i detaljerne, med en och an-
nan orimlighet i plan och uppränning karakteri-
sera i allmänhet alla hans kompositioner af den-
na art. Innehållet af närvarande lilla burletta är
i korthet, att en ung, romangrillig — vi hoppas
läsaren håller oss räkning för upptagande af detta
vackra ord i vårt språk — en ung, romangrillig
äkta man, hr Oscar Bonnivet (hr Stjernström), som
ledsnat vid det husliga lifvets enformiga Ilycksa-
lighet och dolce farniente, önskar omvexling i
dess evigt enahanda, och sedan han först till
fördrifvande af sin ledsnad genomläst, hvad vet
jag huru många, lånbiblioteker, läsbiblioteker, ka-
binettsbiblioteker af de moderna romanerna, fran-
4 RA ak SR Ver Vt RENARE OLA PER TORRE BEA DT Og I LIT ot är fn SA TE ALT pA nerv EA