borgare från Bräögge förtrott henne i en rik tants vård. Slutligen hinner han, sedan han först i hemlighet lyckats rädda prinsen af Oranien undan Alba och schavotten, att tillvägabringa upp resningen, men faller sjelf, i följd af folkets okunnighet om hans verkliga person, det första offret för deras hat, medan Hertigen af Alba undkommer. En ung man, i början framträdande såsom Hertigens son, men som i sjelfva verket är Artewells, utgör äfven en betydande länk för händelsernas sammanknytning. Om man ville analysera detta dramatiska arbete från en både estetisk och moralisk synpunkt och derefter bedömma dess konstvärde, så skulle ganska mycket deremot vara alt anmärka. Ty först och främst är det i hög grad problematiskt, huruvida en karakter af den moraliskt vidunderliga sammansättning, som författaren har gifvit åt Borgaren i Gent,, kan finnas i verkligheten, och om den verkligen funnes, huruvida icke det vackra i ändamålet, för hvilket en sådan person offrar sin lefnad, är så underordnadt det afskyvärda i medlen, att konstnären icke har rält att framställa den på scenen, såsom ett ämne för sin och åskådarnes sympalhi. Dessutom lider sjelfva händelsernas gång af någonting tvunget, oegentligt och likasom intvingadt 1 allt det som rör kärlekshistorien i pjesen, — ty att en sådan naturligtvis mäste vara med här som öfverallt, är naturligt; äfvensom författaren på några ställen aldeles onödigtvis lagt an på att endast sönderslita och pina åskådarnes känslor, utan att detta framträder såsom motiv för eller är förenadt med det sublima och rörande. — Detta allt oaktadt, äger stycket onekligen såsom skådespel många ganska vackra tablåer samt storartade och effektrika dramatiska situationer, hvilka till stor del äfven komma af det förtjensifulla sätt, hvarpå hufvudrollerna utföras. Hr Almlö! var väl kostymerad såsom hertigen af Alba, icke just efter dennes porträtt och utseende, sådant detta beskrifves af historien, men i artistiskt afseende såsom uttryckande den ryktbare mannens jernhårda karakter, och hans spel höll alltigenom illusionen spänd hos åskådarne. Hr Dahlqvist hade uppfattat sin mångsidiga roll på ett sätt, som onekligen kan kallas förträtligt, och hade på dess olika och ganska svåra partier användt ett berömvärdt studium, hvarigenom hvarje nyans framträdde med en utarbetad finess, i hvilken åtminstone intet penseldrag fattades. Hans blick, hans hållning, hans gång blifva härigenom ifrån början till slut fängslande, och äro i många de vigtigare ögonblicken mästerliga. Fru Hjortsberg har här icke någon af sina största roller, men spelte, såsom vanligt, rätt intagande. Hr Sundberg ådagalade lif och värma i sin diktion, men slog öfver, om det tillåtes oss nyttja detta uttryck, vid vissa tillfällen der hans deklamation skall höja sig till det tragiska, äfvensom han skulle vinna vid att mera studera sina gester och öfverhufvud sättet att röra sig på scenen. Hr Forsberg spelar Ezmont och Hr Wennbom prinsen af Oranien. — Elfteråt uppfördes en liten Vaudeville kallad: Adjutanterne, en äkta obetydlighet från en af de många fransyska produkterna för dagen, men temligen lustig till intrigen; för öfrigt är denna bra nog lälttfärdig. Det förnämsta att märka i denna pjes, är, att fru Almlöf der med renhet och smak sjöng ett par kupletter på melodien af Loisa Pugets romans: Ta dot, hvilken här förut blifvit bekant genom madame Fink-Lohrs konserter. Recettagaren inropades efter spektaklets slut. A 3 — er Få NYA TEATERN. En otrogen man, i tre akter af Scribe. En billetdoux, ett rendezvous och en blå och körsbärsfärgad bandros, se der hvad hr Scribe behöfver att sätta ikop en 3 akts komedi. Dessa tre magiska momenter utgöra grundtexten till hans ,Otrogne man, hvilken gafs första gången i Lördags på Nya teatern. Stycket är en af dessa lätta fabrikationer, hvilka tyckas, såsom tidsfördrif mellan de större arbetena, flyta ur denne författares snabblöpande penna, och är utmärkt af samma fel och förtjenster, som många andra från samma hand. En lätt och lekande dialog, liflighet och omvexling i detaljerne, med en och annan orimlighet i plan och uppränning karakterisera i allmänhet alla hans kompositioner af denna art. Innehållet af närvarande lilla burletta är i korthet, att en ung, romangrillig — vi hoppas läsaren håller oss räkning för upptagande af detta vackra ord i vårt språk — en ung, romangrillig äkta man, hr Oscar Bonnivet (hr Stjernström), som ledsnat vid det husliga lifvets enformiga Ilycksalighet och dolce farniente, önskar omvexling i dess evigt enahanda, och sedan han först till fördrifvande af sin ledsnad genomläst, hvad vet jag huru många, lånbiblioteker, läsbiblioteker, kabinettsbiblioteker af de moderna romanerna, fran4 RA ak SR Ver Vt RENARE OLA PER TORRE BEA DT Og I LIT ot är fn SA TE ALT pA nerv EA