ditioner och egna fördelar hänga vid det gamla, samt slutligen beräknar huru ganska kort tid de reformerande ideerna och begreppet om ett verkligt konstitutionellt samhällsskick och om de medborgerliga rättigheternas anspråk inför lagen haft att göra sig väg till den allmänna öfvertygelsen, så kan man med skäl säga, att de grundsatser, som den konstitutionella oppositionen här i landet representerar, ingalunda kunna beklaga sig öfver likgiltighet från allmänhetens sida. Men hvart tager då den reaktion vägen, hvars relativa, (märk väl äfven det medgifvande, som ligger i detta uttryck) hvars relativa tillvaro Aftonbladet, enligt Biets påstående, fåfängt bjuder till att förneka? Den enda bana, som under sådant förhållande synes blifva konservatismens, är,, säger Biet, att den följer Robert Peels politik, att den på fullaste allvar sjelf blir rörelseparti i sansad och god mening. Kan man väl vara artigare mot sina motståndare, än det konservativa Biet är genom detta uttryck, hvilket innehåller hvarken mer eller mindre, än just hvad oppositionspressen önskar? Ty just goda och sansade, men ingalunda onda eller sanslösa reformer, hafva städse af den varit yrkade. Ingenting skulle således nu vara lättare, för att komma till den mest fullkomliga öfverensstämmelse, den vackraste och sällsyntaste harmoni i verlden emellan de båda olika politiska meningsfraktionerna, än om det tilläts oss att taga detta uttryck för kontant. Men det må likväl ursäktas oss, att vi ännu hafva ett litet postulat att framställa, innan man kommer till denna lyckliga punkt, om vi ock hoppas, att det en sång skall hinna derhän. För sådant ändamål fordras nemligen att Biet, till litet närmare förklaring af hvad det menar med sansade och goda reformer,, sjelf uppgifver nå gra sådana, och icke endast håller sig vid det visserligen lättare negativa förfarandet, att i allmänna ordalag påstå, att oppositionspressens ider äro anarkiska, sambhällsförstörande, ledande till pöbelvälde o. s. v. Äfven för den händelsen, att Biredaktionens egna medlemmar icke skulle hafva hunnit bilda sig några åsigter i det förstnämnda hänseendet, enär deras studier och kunskaper,, enligt deras eget berömvärdt anspråkslösa tillkännagifvande, vid inträdet i publicistyrket icke sträckte sig till politiska och statsekonomiska ämnen, så har ju Biet försäkrat oss, att vi numera hafva en duglig minister; och det borde då icke vara svårt, utan tvertom ligga i denna ministers intresse, att genom det ministerie!la biadet förbereda allmänbeten på de lugna reformerna genom framläggande af sina idter angående grunderna derför. Ett sådant förfarande skulle ju icke allenast ogement gacna Biets popularitet, hvaraf det icke har något till öfverlopps, utan är äfven nödvändigt af den, som råder de konservative att blifva rörelseparti, så framt icke detta råd :skall tagas såsom blott ett försök att med tomma ord fånga en liten välvilja för ögonblicket. För vår del ha vi nemligen hittills icke kunnat finna, att Biet förordat någon enda reformfråga af stor vigt för det allmänna, och så fort det sker, skole vi ej uteblifva med sakdiskussion,, samt till och med understödja Biet i hvad på oss kan ankoroma. Vi hafve blott ännu ett ord härvid att tillägga För den icke aldeles omöliga händelsen nemligen, att Biet ännu en gång skulle komma på sitt gamla thema, att oppositionspressens grundsatser leda till pöbelvälde m. m., fäste vi uppmärksamheten derpå, att denna:press genom sitt yrkande på lag och rätt såsom det högsta i landet, på verksamma åtgärder för folkuppfostran på en allvarlig och öm religionsvård och på sådana inrättningar, som sätta folket i tillfälle att mera allmänt bilda sig genom deltagande i det offentliga lifvet och de allmänna angelägenheterna, just arbetar på mängdens intellektuella och moraliska lyftande ur det öfvergilfna och isolerade tillstånd, hvari hela den obemedlade delen eller den egentligt arbetande klassen befinner sig, så länge ett stort svalg skiljer den ifrån de mera lyckligt lottade; med ett ord, att hela den så kallade demokratiska riktningen hos pressen syftar på inre ej mindre än yttre reformer, och sålunda just afser att förminska och ur samhället bortarbeta, hvad man vanligen förstår med pöbel.