vd Nagon djupare saltning at aklerskeppet, forsade
akterut med hela häftigheten af en fallande bergsström.
De af matroserna, som icke voro posterade vid rorct
och utkiken, slöto också en liten förtrolig ring på
upphöjningen omkring den skyddande skorstenen, och
midt ibland dem stod jag ofta, med nöje deltagange
i deras muntra infall om de öfyverspolande sjöarne.
Der stod jag, betraktande de skummande vågorna och
fartygets arbete mot sjön, samt lyssnade huru vinden
bullrade i skorstensmynningen vid hvarje djupare duf-
ning af förskeppet. Detta oljud passade förtväfligt till
fartygets namn, och jag tyckte just jag hörde det stac-
kars Lejonets hemska rytande för hvarje våg som
nedtryckte dess bog, öfverspolade dess hufvud, och
stänkande ända upp på den heta skorstenen, omgaf
densamma med en hvit sky af hvirflande ånga. :
Emellanåt besöktes machinrummet. Under en storm
ha machinisterna den bästa platsen i skeppet. Der
kännas fartygets rörelser minst, och här nere är varmt
och torrt. De småskrattade ock:å under känslan af
sin bättre lott för tillfället, då de sågo kaptenen ned-
komma, samt darrande af köld och drypande af salt-
vatten tränga sig så nära celdstäderna. Det föreföll
dem besynnerligt att man kunde finna det angenämt
så nära de brinnande ugnarne. Men då man är
riktigt våt, genomblåst och frusen, täler man otroligt
hetta: menniskan tycker sig dela nati:r med Sala-
mandern; och jag har aldrig känt en sådan lust att
för någon tid utbyta beställning med eldarne. Detär
i alla fall vackert att här nere vid det starka cld-
skenet skåda machinernas arbete under en storm.
Ibland står hela det stora urv rket nästan alldeles
stilla, knappt orkande röra sig för att lyfta eller, sän-
ka de tunga jernmassorna, under det sjön stöter e-
mot bogen celler vågorna fylla hbjulhusen. Straxt der-
efter, då sjön faller undan, och lemnar vattenhjulen
nästan ledigt sväfvande i luften, ila de ofantligt tunga
machinrerna åstad med en förfärlig hastighet ibland af
trettio till fyrtio slag i minuten.
Den otrefligaste delen af skeppet, vid sådana till-
fällen, är onekligen salongerna; ty ringa, om någon,
år den hjelp kaptenen här kan lemna sina stackars
passagerare, under deras vedermödor. Nägra upp-
muntrande ord och försäkran att det snart biifycr
bättre, äro de bästa åtgärder man här kan använda;
och sedan man tillsett att frisk luft icke saknas, och
uppmanat kajutbetjeningen att sköta sina åligganden,
gör man bäst att lemna dessa qvafva, gungande och
brakande sjukhus, samt bege sig på däck Igen.
Bland det öfriga låna vi följande lilia bidrag
till Ertholmarnes historia:
ERTHOLMARNES HISTORIA. .
Redan långt tillbaka under Vikingarnes tid voro
Ertholmarne kända för sin goda hamn, onekligen den
bästa så långt söderut i Östersjön. Men det var i-
synnerhet under de så kallade Fetalie Brödernas
sjöröfvareperiod, som dessa skyddande klippor voro
ett ypperligt tillhåll för de Baltiska Flibuftiererna.
Man har här flera sagor qvar från denna råa tid,
och det visas ännu en bergsklyfta på ChristianSö, kal-
lad Jungrugalgen, der en tillfångatagen Skönhet
föredrog att hänga sig som mö, hellre än att lefva
med de vilda Korsarerna. Flera grottor eller bergs-
hålor finnas ännu qvar, der, efter sägen, rofyeR göm-
des till dess oraständigheterna medgåfvo deras trans-
porterande till ställen der de bättre kunde Djutas.
På detta sätt tjente dessa klippor en längre tid till
näste för olika upplagor sjöröfvare, och utan egentligt
öfverherrskap af någon laglig makt vid Östersjön, lågo .
de af regeringarne bortglömda eller föraktade ända
till slutet af sjuttonde seklet.
Vid denna tid sutto på Sveriges och Danmarks
throner tvenne konungar, som i många fall kunde
jemföras med hvarandra uti drift och omtänksamhet
för sina länders lycka och välgång. Carl XI och
Christian V täflade då uti flera vigtigare saker, men !I
ifven uti besittningstagandet af de små Ertholmarne.
Carl XI hade likväl äfven häruti företrädet: han var !jl
den som först insäg vigten af dessa klippors godalt
hamn, med hvars befästning Bornholm står eller fal-1
ler; och hade det icke varit för ett förenadt motar-1
betande af en hund och en dräng, så hade troligen lr
len blågula flaggen nu blåst på både Bornholm ochi
Ertholmarne.
Carl XI sände nemligen år 1683 en hemlig order
till amiral Wachtmeister, som då hade befälet öfver
flottan i Carlskrona, att låta några fartyg gå till sjös
och bemäktiga sig Ertholmarne, samt derefter inkom-
ma med förslag till deras koloniserande och befästan-
de. Det var nemligen Carls afsigt att der förlägga
en del af örlogsflottan. Amiralen bortlade det lästa
brefvet på sitt skrifbord, ej misstänkande att det der-
från kunde komma i obehöriga händer, då ingen
menniska under hans frånvaro fick inträde i detta
rum. En favorithund hade likväl detta privilegium;
och af ett besynnerligt, och för Ertholmarnes Svenska
kolonisation högst olyckligt, infall att lägga tassarne
vå detta kongabref, kommo hitarne slutligen i kam-
martjenarens händr. Denne, en slug karl och Dansk
ill nationen, fick åter ett lika olyckligt infall att ef-
.erse hvad papper hunden hade roat sig med, ochla
an hade icke väl sammanstafvat meningen af de
önderrifna bitarne, förrän han packade in, och rymde
ill Köpenhamn, der han genast begärde en audiens
058 konung Christian V. Följden af detta samman-
räde var att några Danska örlogsskepp genast gingo IV
ill segels, anlöpte Ertholmarne, och voro i full be-jI
ittning deraf innan Svenska skeppen hunno dit. Hvad lr
,elöning betjenten fick, eller hvad straff hunden er- if
töll, förmäler icke historien, utan blott att vårt gamla
verige genom begge dessa individers förenade ät-
ärder gick miste om Ertholmarne, hvilka alltsedan
illhört Danska kronan. n
Under sista kriget med Engelsmännen försökte, ef-U
er berättelse, två Brittiska linieskepp, en fregatt och I
re bombfartyg att bemäktiga sig fästningen; menit
fslogos. Huru detta tillgick kan jag likväl ieke för-!o
tå, såvida meningen verkligen varit att, kosta hvad y
et ville, intaga platsen. Den som vet sjöfästninga Sh
anliga och oundvikliga öde, då de anfallas af en öf-
ermäktig flotta, kan icke riktigt begripa hvarföre de
ngelska linieskeppen icke först helt och hållet för- Ad
örde de små spridda öppna fästningsverleen, och se- bi
an läto kanonkulor och granitskärfyor om hvarandra k
agla öfver de obeskyddade försvararne. En kal klip- ss:
a, endast beskyddad af murbruk och klapperstenar, bi
rp en svårt försvarad fästning emot linieskepp med vy
ge
hen ÅA - - ÅA — — —— VV J— FS
- få -—